The last stand of the Incas

Det finns en plats som utgör ett måste för alla turister som besöker Peru, en plats som är det allra heligaste av de heliga i den delen av Sydamerika. Resan dit börjar med flyg från Lima till Cusco, Cusco till Ollantaytambo med minibuss, Ollantaytambo till Aguas Calientes med tåg och slutligen buss från Aguas Calientes upp till själva slutmålet med resan, inkastaden Machu Picchu. Resan kan vid första anblick verka lite avskräckande men i själva verket är den relativt lätt avklarad, standarden på transportmedlen i Peru är betydligt högre än i exempelvis Centralamerika vilket gör upplevelsen mer lik det vi är vana vid i västvärlden. Tåget från Ollanta till Aguas Calientes håller mycket hög klass även om den smalspåriga rälsen är i behov av en översyn, stundtals gungar tåget så mycket att man riskerar att ramla ur sätet. Resan längs med Willkamayu-floden är enastående vacker och under de knappa två timmarna som färden tar skiftar klimatet från normalt höglandsklimat till ett tropiskt dito där vilda orkidéer växer i träden och fukten bokstavligt talat dryper från trädkronorna. Längst upp i bergen där järnvägen tar slut ligger den lilla isolerade byn Aguas Calientes vilken utgör centrumet för turismen till Machu Picchu. Byn ligger inklämd mellan fyra bergssidor och omgivningen är minst sagt magnifik, för oss nordbor är det lätt att dra paralleller till de norska fjordarna.

DSC06690

DSC06734

DSC06708

DSC06733

DSC06720

DSC06736

DSC06839

Efter att ha tillbringat en natt i Aguas Calientes vaknade vi upp vid fem-rycket bara för att upptäcka att våra Sydamerikanska superförkylningar nu hade brutit ut rejält. Jonathan hade hög feber och jag hade en näsa som närmast kan liknas vid en vattenkran. Nu är ju inte detta något som lite överbliven isländsk nässpray och paracetamol kan råda bot på och således satt vi på bussen upp strax efter klockan sex på morgonen. Detta eftersom det förhåller sig så att varenda guidebok propagerar för att man skall ge sig upp så tidigt som möjligt för att såldes få maximalt med tid för sig själv uppe på Machu Picchu, det finns inget som förstör en mystisk och närmast trolsk stämning så mycket som horder av gapande japaner och allmänt brötiga sydamerikaner. När vi pustande och stånkande klättrat oss upp till grindvaktens gamla stuga vilken erbjuder de bästa vyerna över området möttes vi av en smått fantastisk syn, tack vare den tidiga timman hade solen inte trängt undan dimman och hela Machu Picchu och de omkringliggande bergen låg inbäddat i mystik.

DSC06753

DSC06758

DSC06767

DSC06775

DSC06769

DSC06781

UNESCO har vid flera tillfällen utryckt sin oro över den påverkan som besökarna har på Machu Picchu, därför har den Peruanska staten numera satt en maxgräns på 2500 besökare per dag. Vid tiden för vårt besök var det dock regnperiod och därmed lågsäsong vilket medför att den fasta kvoten normalt sett inte tar slut någon av veckans dagar. Detta gör naturligtvis att man som morgonpigg besökare kan ta det ännu lite lugnare än vad man hade kunnat göra om det var högsäsong. Trots detta börjar de stora turistgrupperna välla in runt niotiden och med dem försvinner också mycket av platsens magi. Det är trots allt stor skillnad på att sitta på en daggvåt mur och blicka ut över ett Machu Picchu där man på sin höjd ser fem personer och att sitta på en torr och soldränkt mur och blicka ut över många hundra turister som klättrar runt nere i ruinerna.

DSC06779

DSC06787

DSC06817

DSC06830

DSC06827

Mitt emellan den gamla inkahuvudstaden Cusco och Aguas Calientes ligger den välbevarade inkastaden Ollantaytambo. Det är den enda inkastaden i Peru som fortfarande är bebodd och här kan man beskåda välbevarad statsplanering från Inkatiden, smala gränder och öppna vattenfåror präglar än idag den gamla delen av “Ollanta” som staden av förståeliga skäl ofta förkortas. Det var hit som Manco Inca tog sin tillflykt efter att hans folk förlorat Cusco till Spanjorerna vid slaget om borgen Sacsaywamán eller “Sexy woman” som vår guide fnissande informar oss om att det uttalas. I Ollanta besegrade Manco Inca de spanska inkräktarna efter ett stort slag bara för att på nytt tvingas ta till flykten efter ett andra spanskt anfall, orten som därefter fick stå värd för de högsta och de viktigaste av Inkafolkets samhällsklasser blev Vilcabamba långt in i djungeln, det som idag kallas “lost city of the incas”. Det var denna stad som den amerikanska utforskaren Hiram Bingham letade efter när han blev guidad till Machu Picchu och därför felaktigt misstog den för just Vilcabamba, det fria Inkafolkets sista utpost som föll till Spanjorerna 1572. I och med detta var inkariket till enda trots att riket formellt sett erövrats av Spanien redan 1532. Vilcabamba bränndes och förstördes efter erövringen men som tur är finns det mängder av andra ruiner kvarlämnade för eftervärlden så att vi kan beskåda den otroliga byggnadskonst som Inkafolket besatt. Det tackar vi för och låter våra imaginära hattar vila på bröstet.

Nu har vi lämnat Sacred Valley bakom oss via ett stopp vid Titicacasjön och staden Puno har vi tagit oss till Bolivia och La Paz. Här på nästan 3700 meters höjd är det årlig karneval och vistelsen i Bolivia kunde inte ha börjat bättre. Förhoppningsvis kan vi återkomma med lite bilder inom kort men jag vågar inte lova något, internet i Bolivia sägs vara sämst i Sydamerika trots att staten tydligen hävdar det direkt motsatta.

Ta hand om er så länge! // Fredrik

DSC07100

DSC06875

DSC06880

DSC06885

DSC06894

DSC06857

 

 

DSC07190

DSC07154

DSC07150

DSC07202

Leave a Reply