Kapstaden och Lion’s head

Nimbin, Australien

Med midsommar i backspegeln har vi bestämt oss för att börja röra oss norröver från Nimbin, New South Wales där vi firade midsommar. Inte för att det var några andra svenskar i närheten men vi lyckades fånga andan av midsommar rätt bra genom att var ute i naturen som runt Nimbin närmast kan liknas vid ett Sagan om ringen-landskap. Som om inte det vore nog har även hastigheten på internetuppkopplingen tagit ett kliv i rätt riktning och äntligen har jag lyckats ladda upp de sista bilderna från Sydafrika.

DSC01533

DSC01568

DSC01575

DSC01584

DSC01562

Efter att ha spenderat lite över en vecka runt Johannesburg och Timbavati Game Reserv tog vi Shosholoza Meyl-tåget till Kapstaden. Tåget skulle enligt tidtabell ta 26 timmar men allt som oftast tar det mellan två och fem timmar mer än den utlovade tiden. Vi hade tydligen tur och efter cirka 28 timmar rullade vi in i centrala Kapstaden någorlunda utvilade trots att jag haft en åtta timmar lång diskussion om sakernas tillstånd med en religiös nigerian vid namn Jimmie kvällen innan i vår delade kupé. Förutom att diskutera tidens frågor fick vi lite insikt i hur annorlunda många afrikanska samhällen är, det är en sak att läsa om det och en helt annan att höra för oss främmande åsikter uttalas av en faktiskt person. Jimmie hade bott i flertalet länder på kontinenten och hans värderingar gällande familjen, religion, sexualitet och så vidare var minst sagt intressanta. Saken är den att samtliga svarta afrikaner vi stötte på under tiden i Sydafrika tyvärr levde upp till schablonbilden av en typisk afrikan med väldigt väldigt konservativa åsikter om det mesta. Tvärtom vår attityd i Sverige att etnicitet inte skall spela någon roll så betyder hudfärg allt i Sydafrika och det är något man pratar helt öppet om. Är man vit så kallas man vit och är man svart så kallas man svart, de som befinner sig mittemellan kallas för bruna. I Johannesburg är det generellt bättre integration mellan de olika grupperna och vi såg flera vita och svarta barn leka tillsammans medan i Kapstaden är det betydligt mer segregerat. Vissa barer och restauranger är fyllda med vita medan stället bredvid kan ha uteslutande svart kundkrets. När man som medlem av motsatt grupp kliver in på “fel” ställe får man konstiga blickar men inget värre än så, således är det mer av en social uppdelning som lever kvar trots att appartheid officiellt avskaffades 1994 och inget som har stöd i några lokala regler.

DSC01626

DSC01602

DSC01585

DSC01629

DSC01587

DSC01641

Kapstaden är en intressant stad som blandar höga hus och affärskvarter med småskalighet i form av villaområden och äldre trähusbebyggelse även i stadens centrala delar. Blandningen mellan det afrikanska och en västerländsk “hipsterkultur” full av trendiga caféer, restauranger och butiker är unik för just Sydafrika, naturligtvis beroende på den relativt stora vita befolkningen och de enorma ekonomiska klyftorna. Det går inte att prata om Sydafrika utan att nämna den enormt höga kriminaliteten i landets stora städer och detta beror naturligtvis på den stora fattigdomen och kanske ännu mer på de ekonomiska klyftorna. Dessvärre är “våldsam omfördelning av rikedom” väldigt vanligt på Kapstadens gator och detta stötte vi på vid flertalet tillfällen då lokala förmågor försökte råna oss eller andra resenärer som vi umgicks med under våra två veckor i Kapstaden. Innan vi kom till Sydafrika hade vi hört varningar om gatukriminalitet i en viss stad gång på gång och den har alltid visat sig vara obefogad. Den här gången visade det sig dock vara i underkant. Det är lätt att låta sig luras av de fina kvarteren i Kapstaden och tro att man är i ett västland men i själva verket är man i ett av de länder i världen med högst kriminalitet och i synnerhet grova våldsbrott. Beroende på vilket område av staden man rör sig i gäller det att alltid vara på sin vakt, att byta sida på gatan när man närmar sig människor som ser utslagna och desperata ut, vanligt hederligt vett alltså. Gör man detta så är det ingen fara att besöka Kapstaden men det går trots allt inte att undkomma faktumet att vi på nio månader aldrig känt oss hotade någon stans i världen och i Sydafrika blev vi utsatta för två rånförsök på två veckor.

Det var allt för den här gången. Jonathan kommer att återkomma med ett inlägg om Indien den närmaste veckan om uppkopplingen tillåter. Under tiden kommer vi att röra oss ut mot kusten igen och inom några dagar flyga upp till Carins i norra Australien där vi efter någon vecka flyger vidare till Bali.

Ta hand om er så länge // Fredrik

PS. Är det måhända någon som känner igen Mabu Vinyl i den första bildserien?

DSC01782

DSC01765

DSC01789

DSC01777

DSC01737

DSC01673

Om bristen på uppdateringar

Som de flesta nog har märkt så har uppdateringarna lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Vi ber om ursäkt för detta men saken är den att uppkopplingen helt enkelt har varit för dåligt både i Sydafrika, Indien, Malaysia och Singapore. För tillfället befinner vi oss i Sydney där vi på förhand hade trott att vi skulle kunna komma ikapp och få upp alla bilder men dessvärre var internet snabbare på 4000 meters höjd på Altiplano i Bolivia än vad det är här. Undertecknad försökte ladda upp två ynka bilder hela förmiddagen men utan lycka. Det är tyvärr inte mycket att göra åt saken och vi ber att få återkomma så fort vi får tag i en pålitlig uppkoppling, nästa stopp blir Byron Bay och vi håller tummarna för att det fungerar bättre där.

Ta hand om er så länge! // Fredrik

I brist på nya bilder bjuder på en nostalgisk bild från när jag och Jonathan var i Vietnam 2011. Tagen av okänd fotograf i Hoi An.
I brist på nya bilder bjuder på en nostalgisk bild från när jag och Jonathan var i Vietnam 2011. Tagen av okänd fotograf i Hoi An.