Chilensk bildbomb!

Vi har efter cirka sex månader på resande fot bytt världsdel och just nu befinner vi oss i Petra, Jordanien. Chile finns dock kvar i våra minnen och våra sista veckor i Sydamerika var fantastiska på alla sätt och vis. Vi nådde fram till Chile efter att ha tagit oss igenom Bolivia. Vi slog oss ner i San Pedro de Atacama under några dagar för att ladda upp batterierna och efter det kastade vi oss på en 18-timmars buss söderut mot kuststaden La Serena. I La Serena lämnade vi vissa delar av Sydamerika bakom oss och resten av vårt besök i Chile skulle mer och mer påminna oss om Europa. Speciellt om man ser till levnadsstandarden för oss som resenärer och lokalbefolkningen. Efter vissa svårigheter med både råvaror och kök i Bolivia kunde vi i Chile börja handla och laga mat igen. Något som vi tog till vara på till max. Stoppet i kuststaden förvandlades snabbt från de tilltänkta två dagarna av lugn och ro på stranden till ett femdagars gormandiskt maraton där mat, vin och gott umgänge förgyllde vår tillvaro. Vi lyckades klämma in en stjärnskådningstour mitt i allt ätande men förutom bekantskapen med vintergatan var touren väldigt överskattad. Vårt chilenska vägfarande fortsatte med att vi tog oss ner till Valparaiso. En stad som fullständigt skulle golva både mig och Fredrik.

DSC08518

DSC08523

DSC08558

DSC08564

DSC08585

DSC08626

DSC08637

DSC08650

DSC08677

DSC08683

Om man gillar slitna gator, färgsprakande byggnader, gatukonst i massor, bohemiska caféer och dekadenta barer är staden Valparaiso väl värd att spana in. Med bara 9 dagar kvar innan avresa till Tyskland bokade vi fyra nätter i Valpo något som snabbt skulle förvandlas till sju dagar i den magiska hamnstaden som vi redan i taxin till hostellet förälskade oss i. Vi spenderade våra dagar i Valpo med att vandra runt och spana in gatukonsten som klär hela staden och som tillsammans med de färggranna husfasaderna skapar stadens magi. Staden böljar över en rad kullar och stadens gator är branta och det påminde oss lite om Lissabon och vår nyfunna favorit San Fransisco.

DSC08762

DSC08791

DSC08819

DSC08899

DSC08916

DSC08841

DSC08907

DSC08963

DSC09015

DSC08987

DSC08933

DSC08928

DSC09036

DSC09055

DSC09058

DSC09075

DSC09096

DSC09113

DSC09118

DSC09217

DSC09062

DSC09028

DSC09156

DSC09235

DSC09236

DSC09281

DSC09286

DSC09288

Eftersom vi fastnade längre än beräknat i Valpo hade vi bara två dagar i Santiago. En storstad som trots den korta vistelsen vittnade om att kunna vara en stad i vår smak.

DSC09334

DSC09291

DSC09352

/Jonathan

The salt flats of Uyuni

München, Germany

First things first, ja vi vet ligger lite efter med rapporterandet och vi skall göra vårt bästa för att komma ikapp. Vi har faktiskt hunnit svischa förbi Chile och befinner oss i München för en enveckas paus innan nästa flyg avgår mot Jordaniens huvudstad Amman. Som tur är låter vi oss intre stressas av det och här kommer således de sista bilderna från Bolivia, Jonathan kommer inom kort återkomma med ett gäng färggranna bilder från vår nya kärlek Valparaíso och efter det är vi tillbaka i matchen igen.

Efter några veckors tid i Bolivia anlände vi som så många andra före oss till landets största attraktion nämligen Salar De Uyuni, saltöknen i höglandet söder om den lilla vindpinade staden Uyuni. Väl i det vildhundstäta samhället började letandet efter en vettig tour-operatör och det skulle visa sig svårare än väntat. Av de cirka 80 bolagen i staden erbjuder de allra flesta i stort sätt samma produkt, tre dagar i en antingen en Toyota Landcruiser eller en Nissan Patrol tillsammans med fyra eller fem andra som köpt samma tour som du. Rutten går via tågkyrkogården, saltöknen och vidare över det Bolivianska höglandet ned mot den chilenska gränsen. Chauffören agerar inte bara förare utan också spansktalande guide och kock  för hela gruppen. Vad vi letade efter var en bättre operatör än den stora massan av turbolag vilken skulle kunna erbjuda engelsktalande guide och vegansk mat istället för den kraftigt köttdominerade kost som är vanlig i Bolivia. Efter en eftermiddag av letade hittade vi slutligen Quechua Connection som visserligen kostade 50% mer än de andra bolagen men utan omsvep erbjöd det vi eftersökte. De kostade till och med på sig att låta en separat guide ta upp en plats i en av de två bilarna vilket var ovanligt generöst eftersom de på det sätter får en betalande kund mindre än de andra bolagen. Under de närmaste tre dagarna skulle Bolivia visa sig från sin allra bästa sida och bjuda på en fantastisk upplevelse som kommer följa med oss lång tid framöver. Spänn fast er för nu blir det många bilder på en gång!

DSC08165

DSC08207

DSC08168

DSC08166

DSC08141

DSC08140

DSC08131

DSC08197

DSC08230

DSC08253

DSC08237

DSC08267

DSC08293

Många turistattraktioner som vi besökt under resan har varit något av ett antiklimax, de är så mytomspunna och omskrivna att verkligheten omöjligen kan leva på till den bilden. Det blir inte bättre av att de 100 första bilderna man ser vid en enkel internetsökning ofta är tagna av professionella fotografer med väldigt dyra kameror och mängder av tid för efterarbete. Dessa bilder som inte sällan är tagna i perfekt grynings- eller skymningsljus då skuggorna är långa och färgerna fantastiska överträffar allt som ofta verkligheten, det vill säga så länge man inte prickar in lika perfekta förhållanden som fotografen hade men det är lättare sagt än gjort. Det största exemplet på detta är i mitt tycke Grand Canyon vilken är en av de mest kända platserna på hela den Nordamerikanska kontinenten men som när vi kom dit mitt på dagen i November inte stack ut nämnvärt från andra liknande områden vi tidigare sett i Utah. Kända platser som istället har överraskat positivt är Death Valley, Canyonlands, Machu Picchu och inte minst Salar De Uyuni. Vi spenderade totalt över fem timmar inne i saltöknen och normalt sett brukar man lätt tröttna efter någon timma eller två vid liknande platser men i Salar De Uyuni hängde hakan på vid gavel hela tiden. Känslan av att vara mitt inne i själva attraktionen som tack vare spegeleffekten syntes oändlig var något alldeles speciellt. Hatten av för Bolivia helt enkelt!

Jag passar på att avsluta med lite fler bilder från touren. Ha det så bra hörrni! // Fredrik

DSC08318

DSC08339

DSC08340

DSC08345

DSC08368

DSC08366

DSC08378

DSC08414

DSC08398

DSC08439

DSC08459

DSC08484

DSC08493

DSC08506

On The Road In Bolivia

Efter att skummet runnit av oss i La Paz fortsatte vi vår resa i Bolivia med att stanna i städerna Sucre och Potosi. Två städer med en rik historia och där det koloniala avtrycket är tydligt. Vi stannade först i Potosí som är en av världens högst belägna städer på 4090 meters höjd. Staden är mest känd för sin historiskt framgångsrika gruvindustri och där silver var den stora fyndigheten. Det beräknas att det finns stora mängder silver kvar och det är antagligen med hoppet om att hitta dessa depåer som gruvarbetarna en idag offrar sina liv nere i gruvorna. Arbetarna har inte pengar till att köpa skyddsutrustning och pengarna som turismen genererar går oftast till sprit och dynamit, något som arbetarna själva får stå för.  Gruvan är uppbyggd som en bikupa och det sker underjordsarbete på flera hundra meters djup i usla arbetsförhållanden och varje månad dör män och kvinnor. 8 miljoner indianer tros ha fått sätta livet till under gruvans storhetstid och berget går ibland under namnet “the mountain that eats men alive”. Staden som grundades på 1500-talet blev alltså väldigt snabbt rikt och stora delar av Spaniens silver härstammade från gruvorna i Bolivia och framförallt Potosí. Silvret tog emellertid slut/silverpriserna rasade så från 1800-talet och framåt har en ekonomisk nedgång förföljt staden och idag är Potosí en av Bolivias fattigaste städer. Potosí är dock rikt på kultur och staden har varit på UNESCOS lista sedan 1987.

DSC08058

DSC07806

DSC07808

DSC07811

DSC07820

DSC07839

DSC07865

DSC07855

DSC07886

DSC07891

Vi spenderade våra dagar med att vandra runt på gatorna och beundras över lugnet och den avslappnade känslan på stadens gator. Bristen på andra turister var också ett välkommet inslag. Vi fick äntligen lite tid över till att ta det lugnt och mitt högra öga fick chansen att återhämta sig efter festligheterna i La Paz. Men efter några dagar av strövande och matlagning var det dags att bege sig till Sucre.

DSC08019

DSC08029

DSC08036

Bolivias huvudstad Sucre är en medelstor stad med 270.000 invånare och en typisk spansk kolonialstad. Väldigt mycket vita fasader och smala gator. Arkitekturen påminde oss om städerna vi besökte på vår tågresa i Andalusien för några år sedan. Potosís svala klimat byttes ut mot högsommar i Sucre något som vi inte var beredda på. Vi bodde väldigt när det stora torget i staden och spenderade stora delar av våra tre dagar med att utforska närområdet. Sucre var en väldigt vacker stad att promenera runt i med sitt välbevarade centrum och trevliga atmosfär men med kanske lite för mycket turister för vår smak.

DSC07915

DSC07929

DSC07935

DSC07951

DSC07971

DSC07906

DSC07967

DSC07984

 

 

/Jonathan

Dharmadårarnas resa fortsätter!

DSC07982