Carnaval de La Paz

Sucre Bolivia, 11:11

Efter att ha spenderat nästan fyra veckor i Peru var det dags för oss att via Titicacasjön ta oss vidare in i Bolivia. Vi missade visserligen en av de största festivalerna i Sydamerika i staden Puno med en dag men vi hade i alla fall tur att anlända till La Paz mitt under Bolivias firande av “Carnaval”. Efter att ha frågat några tjejer boende i huvudstaden om varför de firar karnevalen fick vi svaret att ingen riktigt vet, det hade något att göra med gamla sagor, historier, kristendom och allmänt prat om det godas seger över det onda. Tack vare allt detta har bolivianerna bestämt sig för att hålla en enorm fest över hela landet under en veckas tid där det dansas, dricks och framförallt är fritt fram att kasta vatten och skum samt diverse annat rakt över främlingar man möter på gatan. Visserligen brukar man klara sig ganska bra om man tar rygg på gamla människor och ser allmänt sur ut, då kanske man bara får en vattenballong kastad på ryggen eller ett oskyldigt skumsprut i ändan. Men om man ger sig ut i tåget och ler mot allt och alla då är det bevisligen fritt fram för lokalbefolkningen att under glada tillrop om “gringos!” attackera en med allt de har i händerna. Trots att vi var helt genomblöta och ögonen sved i dagar deklarerade vi båda i kör att det var bland det roligaste vi haft under våra snart fem månader på resande fot, lite färg på kläderna är ett billigt pris för den upplevelsen som La Paz bjöd på. Nog pratat, här kommer en rejäl bildserie från Carnaval de La Paz!

Håll er torra och ta hand om er! // Fredrik

DSC07764 (1)

DSC07667

DSC07670

DSC07683

DSC07663 (1)

DSC07675

DSC07713

DSC07704

DSC07698

DSC07745

DSC07695

DSC07721

DSC07694

DSC07727

DSC07751

DSC07714

DSC07730

DSC07736

DSC07754

DSC07788 (1)

The last stand of the Incas

Det finns en plats som utgör ett måste för alla turister som besöker Peru, en plats som är det allra heligaste av de heliga i den delen av Sydamerika. Resan dit börjar med flyg från Lima till Cusco, Cusco till Ollantaytambo med minibuss, Ollantaytambo till Aguas Calientes med tåg och slutligen buss från Aguas Calientes upp till själva slutmålet med resan, inkastaden Machu Picchu. Resan kan vid första anblick verka lite avskräckande men i själva verket är den relativt lätt avklarad, standarden på transportmedlen i Peru är betydligt högre än i exempelvis Centralamerika vilket gör upplevelsen mer lik det vi är vana vid i västvärlden. Tåget från Ollanta till Aguas Calientes håller mycket hög klass även om den smalspåriga rälsen är i behov av en översyn, stundtals gungar tåget så mycket att man riskerar att ramla ur sätet. Resan längs med Willkamayu-floden är enastående vacker och under de knappa två timmarna som färden tar skiftar klimatet från normalt höglandsklimat till ett tropiskt dito där vilda orkidéer växer i träden och fukten bokstavligt talat dryper från trädkronorna. Längst upp i bergen där järnvägen tar slut ligger den lilla isolerade byn Aguas Calientes vilken utgör centrumet för turismen till Machu Picchu. Byn ligger inklämd mellan fyra bergssidor och omgivningen är minst sagt magnifik, för oss nordbor är det lätt att dra paralleller till de norska fjordarna.

DSC06690

DSC06734

DSC06708

DSC06733

DSC06720

DSC06736

DSC06839

Efter att ha tillbringat en natt i Aguas Calientes vaknade vi upp vid fem-rycket bara för att upptäcka att våra Sydamerikanska superförkylningar nu hade brutit ut rejält. Jonathan hade hög feber och jag hade en näsa som närmast kan liknas vid en vattenkran. Nu är ju inte detta något som lite överbliven isländsk nässpray och paracetamol kan råda bot på och således satt vi på bussen upp strax efter klockan sex på morgonen. Detta eftersom det förhåller sig så att varenda guidebok propagerar för att man skall ge sig upp så tidigt som möjligt för att såldes få maximalt med tid för sig själv uppe på Machu Picchu, det finns inget som förstör en mystisk och närmast trolsk stämning så mycket som horder av gapande japaner och allmänt brötiga sydamerikaner. När vi pustande och stånkande klättrat oss upp till grindvaktens gamla stuga vilken erbjuder de bästa vyerna över området möttes vi av en smått fantastisk syn, tack vare den tidiga timman hade solen inte trängt undan dimman och hela Machu Picchu och de omkringliggande bergen låg inbäddat i mystik.

DSC06753

DSC06758

DSC06767

DSC06775

DSC06769

DSC06781

UNESCO har vid flera tillfällen utryckt sin oro över den påverkan som besökarna har på Machu Picchu, därför har den Peruanska staten numera satt en maxgräns på 2500 besökare per dag. Vid tiden för vårt besök var det dock regnperiod och därmed lågsäsong vilket medför att den fasta kvoten normalt sett inte tar slut någon av veckans dagar. Detta gör naturligtvis att man som morgonpigg besökare kan ta det ännu lite lugnare än vad man hade kunnat göra om det var högsäsong. Trots detta börjar de stora turistgrupperna välla in runt niotiden och med dem försvinner också mycket av platsens magi. Det är trots allt stor skillnad på att sitta på en daggvåt mur och blicka ut över ett Machu Picchu där man på sin höjd ser fem personer och att sitta på en torr och soldränkt mur och blicka ut över många hundra turister som klättrar runt nere i ruinerna.

DSC06779

DSC06787

DSC06817

DSC06830

DSC06827

Mitt emellan den gamla inkahuvudstaden Cusco och Aguas Calientes ligger den välbevarade inkastaden Ollantaytambo. Det är den enda inkastaden i Peru som fortfarande är bebodd och här kan man beskåda välbevarad statsplanering från Inkatiden, smala gränder och öppna vattenfåror präglar än idag den gamla delen av “Ollanta” som staden av förståeliga skäl ofta förkortas. Det var hit som Manco Inca tog sin tillflykt efter att hans folk förlorat Cusco till Spanjorerna vid slaget om borgen Sacsaywamán eller “Sexy woman” som vår guide fnissande informar oss om att det uttalas. I Ollanta besegrade Manco Inca de spanska inkräktarna efter ett stort slag bara för att på nytt tvingas ta till flykten efter ett andra spanskt anfall, orten som därefter fick stå värd för de högsta och de viktigaste av Inkafolkets samhällsklasser blev Vilcabamba långt in i djungeln, det som idag kallas “lost city of the incas”. Det var denna stad som den amerikanska utforskaren Hiram Bingham letade efter när han blev guidad till Machu Picchu och därför felaktigt misstog den för just Vilcabamba, det fria Inkafolkets sista utpost som föll till Spanjorerna 1572. I och med detta var inkariket till enda trots att riket formellt sett erövrats av Spanien redan 1532. Vilcabamba bränndes och förstördes efter erövringen men som tur är finns det mängder av andra ruiner kvarlämnade för eftervärlden så att vi kan beskåda den otroliga byggnadskonst som Inkafolket besatt. Det tackar vi för och låter våra imaginära hattar vila på bröstet.

Nu har vi lämnat Sacred Valley bakom oss via ett stopp vid Titicacasjön och staden Puno har vi tagit oss till Bolivia och La Paz. Här på nästan 3700 meters höjd är det årlig karneval och vistelsen i Bolivia kunde inte ha börjat bättre. Förhoppningsvis kan vi återkomma med lite bilder inom kort men jag vågar inte lova något, internet i Bolivia sägs vara sämst i Sydamerika trots att staten tydligen hävdar det direkt motsatta.

Ta hand om er så länge! // Fredrik

DSC07100

DSC06875

DSC06880

DSC06885

DSC06894

DSC06857

 

 

DSC07190

DSC07154

DSC07150

DSC07202

Magi i Inkafolkets heliga dal

Med staden Cusco som basläger gav vi oss under några dagar ut för att utforska Urubambadalen och ta del av Inkarikets historia och på köpet beskåda fantastisk natur samt få en liten inblick i de peruanska böndernas vardag. Urubambadalen var och är nämligen en perfekt plats för att odla både majs, potatis och andra grödor. Dalen har ett tillflöde av otaliga vattendrag som rinner ner i små dalar. Dalen innehåller mängder av arkeologiska minnesmärken och det var främst dessa som vi gav oss ut för att kolla på. Den stora mängden minnesmärken beror på att dalen var väldigt omtyckt av inkaindianerna detta tack vare det speciella klimatet och de bördiga jordarna i området. Vår första rundtur skulle ta oss till Moray och Salinas. Likt flera av de lämningar som finns från Inkarikets tid finns det en stor osäkerhet kring Morays användningsområde under Inkariket.  Moray är en unik fornlämning som består av gigantiska cirkelformade terasser som skapar möjligheten för klimatiska avvikelser. Den största terassen är 30 meter djup och höjdskillnaden mellan de olika terasserna skapar en miljö där det kan skilja upp mot 15 grader mellan toppen och botten. Denna skillnad i temperatur och fuktighet har bidragit till att arkeologer och forskare tror att platsen kan ha använts för att undersöka olika klimat och dess påverkan på odlingar av majs och andra grödor.

DSC06957

DSC06963

DSC06967

DSC06998

Efter Moray begav vi oss för att spana in saltdammarna i Maras som är en liten stad i närheten av Moray. Saltdammarna har använts under väldigt lång tid, redan innan Inkariket. Naturligt saltvatten har utvunnits från lokala strömmar som samlats i större källor och invånarna i Maras har sedan lett det salta vattnet via små kanaler som successivt runnit ner till de hundratals antika dammar där saltet sedan kunde utvinnas. Dammarna som i hundratalet bildar en fantastisk vy. Dammarna är ungefär 4 meter långa och 30 centimeter djupa och den begränsade storleken gör att saltdammarna bildar ett lapptäcke av olika färger och former. Ett kaosartat pussel i vita, röda och bruna nyanser. Det krävs stor noggrannhet med att övervaka och underhålla dammarna så det finns ett stort ansvar på arbetarna som varje dag ser till att dammarna fungerar som dem ska. Enligt tradition har det varit fritt fram för vem som helst att skörda salt på platsen men man måste vara medlem i samhället och när man väl är det är det fritt fram att välja en damm. Har du en stor familj får du en stor damm och vice versa. Så intresserade familjer kan efter tillstånd från ansvariga inom samhället och uppvisande av kunskaper inom området börja skörda salt. Saltet används till olika saker och de finaste salterna används i matlagning medan stora mängder salt ges till djur. En liten mängd salt säljs till turister som besöker platsen. Det var en mäktig känsla att besöka Salinas och ta del av en plats som inte bara är vacker att titta på utan som också gör mycket nytta och som är en del av Maras-befolkningens traditioner. En tradition som har funnits under många hundra år. Vi återvände till Cusco efter en dag med många intryck och där både Moray och Salinas bjöd på visuell magi.

DSC07009

DSC07018

Dagen efter var det dags att återigen bege sig till Urubambadalen eller Inkafolkets heliga dal som den också kallas. Pisac skulle bli första stoppet på dagen och vi började med att utforska Inka ruinerna en bit utanför staden för att sedan bege oss ner till marknaden som varje söndag äger rum i staden. Ruinrester från inkaindianerna användes för att bygga det moderna Pisac och många viktiga arkeologiska platser finns i området. Inka ruinerna vid Pisac låg på en topp och högst upp på toppen kunde man blicka ut över dalen. Ruinerna består av fyra olika delar och det var mäktigt att gradvis kämpa sig upp för stentrapporna för att se den fantastiska utsikten bara bli bättre och bättre. Även vid Pisac-lämningarna fanns stora odlingsterasser och dessa terasser används än idag av befolkningen i området. Terasserna skapade möjlighet till odling av grödor som annars inte trivdes på höghöjd. Pisac tros vara det södra skyddet av den heliga dalen.  Ett skydd som gick åt pipan när Francisco Pizzaro och hans följeslagare intog och förstörde platsen på 1530-talet. Den moderna staden Pisac där den berömda marknaden hålls varje Söndag byggdes på 1570-talet. Stadens marknad består av tanter med hattar och traditionsenliga kläder som sålde tyger, potatis, frukt, grönsaker, smycken och en rad andra saker. En härlig plats där lokalbefolkningen mixas upp med turister och Cusco-bor som varje söndag tar sig till den välkända marknaden.

DSC07089

DSC07091

DSC07118

DSC07111

DSC07134

DSC07139

DSC07149

Efter två härliga dagar med Inkariket, Anderna och otaliga tantaluringar klädda i hatt, klänning och fantastiska flätkonstellationer var det dags att ta sig an den forna inkahuvudstaden Cusco.  Med sina 400.000 invånare, en rik historia och med inka-ruiner bara några stenkast bort skulle staden snabbt bli en favorit för både mig och Fredrik. De trånga gatorna, de nergångna husen, surret på gatorna, maten och den goda ölen som höll hög europeisk standard var alla komponenter som bidrog till Cuscos härlighet. Cusco ligger på 3400 meters höjd och det var något som hela tiden gjorde sig påmint. Bara av att gå upp för trapporna på hostellet eller att klättra upp till sin säng gjorde att man blev andfådd. Kokabladsteet som sägs hjälpa mot höghöjdssjuka blev en dryck som konsumerades i stora mängder under våra två veckor i Cusco-området. Jag kände mig pigg och tung på samma gång och en fnittrig känsla kom och gick, samtidigt som man blev trött och andfådd stup i kvarten Det var därför ett klokt val av oss att utforska Cuscos sluttande gator i slutet av vår vistelse då vi hade anpassat oss en hel del till 3400 meters höjd.

DSC07231

DSC07400

DSC07386

DSC07390

DSC07317

DSC07366

DSC07239

DSC07382

DSC07429

Vi passade också på att besöka flera minnesmärken i direkt anknytning till Cusco och det som imponerade mest var Sacsayhuamán eller “sexywoman” som det heter i folkmun. Sacsayhuamán tros ha varit en militär konstruktion som ämnade att skydda Cusco och inkariket från attackerande stammar. Men det finns också teorier om att platsen haft religösa syften och alltså inte alls varit en plats för militära ändamål. Från befästningen har man en grym utsikt över Cusco och där får man verkligen en bra överblick över staden och hur den sprider ut sig över en stor yta då staden saknar höghus. Efter spanjorernas intåg och övertagande av staden Cusco användes stora delar av stenarna som utgjorde Sacsayhuamán till att bygga hus och kyrkor i staden. Idag finns ungefär 20% av Sacsayhuamán kvar.

DSC07248

DSC07250

DSC07267

Efter några fantastiska veckor i Cusco och Urubambadalen väntar nu Machu Picchu!

//Jonathan

DSC07346

DSC07297

DSC07211