Love Lima

Efter ett kort stopp i Miami var det dags att flyga vidare på vår resa. För första gången i våra liv skulle vi sätta ner våra fötter i Sydamerika. Efter långa förseningar landade vi nästan tre timmar efter utsatt tid och tillsammans med vår nyfunna vän Eric som kommer från Alaska begav vi oss mot vårt hostell.

Dagen efter promenerade vi runt i Miraflores som är den turistiga stadsdelen i 9-miljonersstaden Lima. I Miraflores kryllar det av barer, restauranger och nattklubbar. Jag och Eric gick runt i några timmar och vi båda slogs av hur lugnt och skönt det var på gatorna trots storleken på staden och ryktet som finns om stadens osäkerhet för turister. Vi avslutade promenaden med ett besök i den kända parken som är fylld till bredden med katter och på vägen tillbaka till hostellet traskade vi igenom ett par smågator som var fulla av konstgallerior och små caféer något som skulle bli en väldigt vanlig syn i Miraflores.

DSC06512

DSC06514

DSC06516

DSC06537

Senare på kvällen blev vi upplockade av Silvana som var bekant med Erics kompis i USA. Silvana var en väldigt trevlig tjej och hon bjöd med oss på fest en bit utanför Lima. Det är nämligen så att stadens ungdomar flyr storstaden på sommaren och ger sig av söderut cirka 50-70 km för där ligger ett antal mindre strandstäder där surfing är populärt. Vid dessa strandhålor festar och bor man på helgerna för att på söndag eftermiddag återvända till Lima. Vi hade därför blivit lovade en  bra festnatt och det blev en väldigt trevlig kväll och vi kom inte tillbaka till vårt hostell förens 6 morgonen därpå något som var ganska tidigt då nattklubben var fylld till bredden när vi lämnade. Vi lyckades besöka två stora nattklubbar och vi fick ta del av den peruanska festmentaliteten.

DSC06532

Peruanerna jag pratade med beskrev Lima som det stora undantaget i ett annars underutvecklat land. Lima är den stora metropolen och en tjej jag pratade med beskrev det som att det finns en stor bubbla runt staden och att övriga Peru är annorlunda. Lima påminner en hel del om en större europeisk storstad. Staden är också den näst torraste huvudstaden i världen efter Kairo så det är en huvudstad med väldigt bra väder året om och det regnar nästan aldrig i kombination med att sällan blir extremt varmt och ni förstår själv vilket väderparadis Lima är. Detta bidrar till att Lima-borna kan vara ute på stadens gator och det kändes som en väldigt social stad där människor är ute och träffas på gatorna, i parkerna eller på caféerna. Parkerna var alltid fulla och gatorna lika så. Kort och gott en väldigt levande stad. Vi såg även många äldre herrar och damer som var uppklädda och som antagligen var påväg till ett socialt event.  Det vackra vädret bidrar också till att stränderna som omger staden är populära tillhåll för Lima-bor och turister. Stora fina stränder där folk antigen badar eller surfar. Miraflores var också den plats i Peru där surfing startades i början på 1930-talet och det har spridit sig som en löpeld bland peruanerna och landet huserar många fina platser för surfing från norr till söder.

DSC06546

DSC06548

DSC06561

En av dagarna i Lima promenerade jag och Fredrik till Barranco som är en stadsdel som ligger en dryg timmes promenad från Miraflores. Barranco är känt för sina bohemiska och romantiska gator och hus och jämfört med Miraflores är det en stor skillnad i arkitekturen och allt är mindre och höghusen i Miraflores byts i Barranco ut mot mindre hus i kolonial och republikans stil. Växtligheten på gatorna, de blommande parkerna och utsikten mot havet gör Barranco till en speciell plats i Lima. Likt Miraflores så kryllar det av restauranger i området och efter vår promenad slog vi oss ner för att äta en bit mat och Fredrik skulle testa Limas “must do” ceviche.

I Barranco bor och arbetar också mycket av stadens och hela landets kulturellt inspirerade invånare.  Artister, konstnärer och designers trivs i det lugna området där man lätt hittar ett stammis café och slipper stressen som finns i de andra distrikten. Distriktets stränder är också väldigt populära och förr i tiden besöktes stränderna av landets aristokrati men nuförtiden befolkas stränderna i Barranco av surfare från hela världen. Barranco är ett namn som kommer från den ravin som delar av stadsdelen ligger i och som är kantad av bostäder och restauranger.  Barranco har också ett unikt mikroklimat vilket gör att stadsdelen är varmare och torrare en övriga Lima. Något vi märkte av under vårt besök utan att då veta om att mikroklimatet existerade.

DSC06568

DSC06573

DSC06579

DSC06595
DSC06582

DSC06570

Vi avslutade vår tid i Lima med att dricka en drink på hostellets rooftop och där och då var vi rörande överens om att Lima är en fantastisk stad som vi utan problem hade kunnat stanna längre i. Så det var med viss grämelse som vi dagen efter vaknade upp för att bege oss till flygplasten och ta oss till Cusco.

// Jonathan

DSC06607

DSC06601

DSC06614

 

Karibien och La pura vida!

San José, Costa Rica

Efter knappa fem veckor i Nicaragua upplevde vi att vi hade sett det vi ville se för den här gången och i ärlighetens namn var det hög tid att styra kosan söder ut. Costa Rica och Nicaragua må vara grannländer och till viss del kulturellt likriktade men skillnaden länderna emellan är ändå påtaglig redan vid gränsen. Befolkningen i Costa Rica klär sig betydligt mer västerländskt och billiga noppriga kläder i en blandning mellan bomull och syntetmaterial har bytts ut mot tyger i bättre kvalitet, mobiltelefonerna är inte längre av okänt märke tillverkat i Kina utan Apple, Samsung och HTC. Detta är naturligtvis en följd av att Costa Rica på ett allmänt plan är ett betydligt rikare och mer välmående land än Nicaragua, till exempel har man en bruttonationalprodukt per capita som är tre gånger högre än grannlandets. I början av 2015 basunerade man stolt ut att man som första land i världen klarat av att försörja 100% av landets elbehov i över två månader genom enkom förnyelsebara energikällor. Detta var möjligt tack vare en väl utbyggd infrastruktur för vattenkraft kombinerat med geotermisk energi (jordenergi) och vindkraft. De mer synbara skillnaderna länderna emellan kan enkelt sammanfattas med att saker och ting faktiskt fungerar i Costa Rica, till skillnad från i Nicaragua alltså. I Costa Rica har man varmvatten, stabil elförsörjning (för det mesta), papperskorgar, toalettpapper på toaletterna, tvål i behållarna avsedda för tvål, bussarna kommer i tid och restauranger och liknande verksamheter håller öppet när de lovar och stänger inte helt spontant på grund av att ägaren har något annat för sig. Detta förfarande har naturligtvis sin charm men till och från kan det också av förklarliga skäl bli något irriterande, som till exempel när ens middagsplaner blåser ut genom rutan utan förvarning. Att ha kommit till Costa Rica känns som att ha kommit tillbaka till västvärlden och med tanke på att länderna som väntar härnäst är Peru och Bolivia kan det vara skönt att avnjuta lite bekvämligheter under några veckors tid.

DSC06316

DSC06317

DSC06319

DSC06313

DSC06370

DSC06384

Efter att ha rusat igenom huvudstaden San José på mindre än 24 timmar och avnjutit en kortare bussresa i en 35-gradig buss kom vi äntligen till målet med resan vilket var Costa Ricas Karibiska kust och det gamla fiskeläget Cahuita. Den östra sidan av landet skulle enligt utsago ha en helt annan atmosfär än övriga landet, mycket beroende på att det legat helt isolerat från resten av Costa Rica fram till slutet av 1800-talet då regeringen bestämde sig för att anlägga en hamn på ostkusten för den livsviktiga bananexporten. I samband med detta byggdes också en järnväg från San José till Puerto Limón vilket blev namnet på den nyanlagda porten mot världen. Järnvägen slingrades sig runt bergen igenom djungeln och vidare ned mot kusten, utsikten från tågfönstret sägs ha varit något alldeles särskilt och äldre backpackers talar om rutten som om den vore en gammal vän vilken sedan länge gått förlorad . Detta eftersom järnvägen tyvärr stängdes ned på 1980-talet efter att svåra stormar skapat jordskred vilka tog med sig en del av rälsen. Lyckligtvis hade en ordentlig väg nyligen byggts mellan de två städerna och därför bedömde regeringen att de inte längre behövde järnvägsförbindelsen och såldes reparerades den aldrig. Något annat som gör den Karibiska kusten unik är den livskraftiga minoriteten jamaicaner som allt sedan de togs till landet för att bygga upp järnvägen och Puerto Limón blivit kvar och sedan dess influerat kulturen i regionen. I Cahuita dominerar jamaicanska musikstilar som Raggae och Raggaeton på bekostnad av de klassiska latinamerikanska rytmerna. Det glider runt mängder med Rhastas på gatorna och ser ut att njuta av livet genom att spontant bjuda upp till dans eller när som helst ta sig en öl eller en spliff, detta är som alla Ticos säger La pura vida! Cahuita är enligt Lonelyplanet en av de mest avslappnade platserna i Costa Rica och vi märkte en stor skillnad mot tidigare strandorter vi besökt.

DSC06373

DSC06409

DSC06371

DSC06360

Den mest påtagliga skillnaden är utan tvekan att allt går så mycket långsammare än i övriga landet. När man går på gatan får man faktiskt vara i fred, det är inte särskilt vanligt att folk kommer fram och försöker sälja något alternativt erbjuda sina tjänster som taxichaufför eller självutnämnd turistguide. Resultatet blir att man kan koppla av och inte behöver vara på helspänn hela tiden för att undvika potentiella orosmoment. Vi vågade sitta på stranden med kameran trots att det hade börjat bli mörkt vilket absolut inte gick för sig i Nicaraguas mer etablerade turistorter som San Juan Del Sur. Som om inte det vore nog så är det absolut bästa med Cahuita att det ligger på gränsen till djungeln och djurlivet är otroligt rikt på en nivå som jag aldrig tidigare upplevt. Vart man än vände sig såg man djur av olika slag, oftast rörde det sig visserligen om mindre djur som fåglar och ödlor men förbluffande ofta stötte man på större skapelser. Under en kvällspromenad på en bakgata i byn såg jag en sengångare sakta sakta kämpa sig över den smala vägen, tio minuter senare blev jag uppmärksammad av en restaurangägare på att ytterligare en sengångare för tillfället hängde i taket på hans restaurang. På vårt vandrarhem fick vi se både apor och sengångare vilka då och då letade sig in till de fåtal isolerade träd som fanns i trädgården, minst sagt fascinerande.

DSC06425

DSC06448

DSC06346

I den närliggande nationalparken finns utöver apor och sengångare även otroligt vackra papegojor och fjärilar samt tvättbjörn och myrslok. En av de vanligaste arterna av apor i området är “Mantelvrålapa” vilka sitt namn troget vrålar högt och ljudligt. En av de sju nätterna vi spenderade i Cahuita hade en grupp av dessa apor slagit sig ned i träden nära vårt boende och trots att jag alltid sover med öronproppar väcktes jag av alfahanarnas ljudliga kommunikation. Ljudet av en stor grupp vrålapor i kör av svårt att beskriva, om du kommer nära är ljudnivån närmast öronbedövande trots att man är nere på marken. Att bara sitta på en stol och lyssna på ljudkulissen som dessa mäktiga djur skapar tillsammans med otaliga cikador och grodor är en stor del av behållningen med att vara i djungeln. Just detta utgjorde allt som oftast kvällsaktiviteten för de flesta av resenärerna vi lärde känna, att bara sitta runt ett bord och prata och lyssna på djungeln är ett nöjde som har fascinerat gringos i hundratals år och så lär det väl förbli för ett bra tag framöver.

Nu är vi tillbaka i San José igen för att invänta vårt flyg vilket går imorgon eftermiddag. Rutten går via Miami och vi kommer spendera ett dygn där innan flyget går vidare till Lima. Det skall bli roligt att komma till USA igen även om det bara blir för en dag. Det ger oss en chans att enkelt fylla på med lite diverse persedlar som kan tänkas behövas inför vistelsen i Sydamerika. Om inte annat kan det vara trevligt att som omväxling äta lite annan mat, vi har siktet inställt på en ordentligt bra vegetarisk burgare vilket har varit närmast omöjligt att få tag i sedan vi lämnade USA. Bring it on!

Ha det bra så hörs vi // Fredrik

DSC06480

DSC06358

Mañana-mentaliteten har satt sina klor i oss!

Cahuita, Costa Rica

Efter att ha spenderat åtta dagar i det stekheta Granada var det till slut dags att styra kosan väster ut mot kusten och den efterlängtade svalkande havsbrisen. I Granada låg vårt fokus på att plugga spanska och vanligtvis blev det mellan tre och fem timmar studier per dag, utöver det aktiverade vi oss inte särskilt mycket bortsett från matlagningen två gånger per dag. Det enklaste alternativet för att ta sig runt mellan de populära turistdestinationerna i Nicaragua är genom dedikerade minibussar eller “shuttle busses” vilka hämtar upp resenärerna vid deras hotell alternativt avgår från någon central punkt inne i städerna, kostnaden för dessa är ofta orimligt hög i mångas ögon och således sökte vi redan i Managua efter andra alternativ. Det självklara alternativet kallas “Chicken bus” vilket är det lokala namnet för den vanliga bussen, troligtvis kommer namnet från det faktum att lokalbefolkningen transporterar allt mellan himmel och jord på dessa bussar och ibland även boskap och fjäderfän i olika former. Som exempel kan man nämna att en shuttle mellan huvudstaden Managua och strandbyn San Juan Del Sur kostar ungefär 70 dollar. Motsvarande resa med lokalbussarna från Managua till Rivas och från Rivas till San Juan kostade oss 60 Cordoba vilket motsvarar ungefär två dollar. Visst är det varmt och trångt, visst tar det mer är dubbelt så lång tid men för en trettiofemtedel av kostnaden kan man faktiskt leva med det. Då har man ju dessutom fått en upplevelse på köpet.

DSC06046
San Juan Del Sur sett från Jesusstatyn som vakar över staden från en närliggande bergstopp (klicka för större bild).

DSC06026

DSC06021

Vårt hotellrum i San Juan Del Sur.
Vårt hotellrum i San Juan Del Sur.

DSC05956

Väl framme i San Juan Del Sur konstaterade vi snabbt att staden vilken är en gammal handelshamn i sydvästra delen av landet trots att den är på andra sidan jorden liknade andra “surfstäder” som vi besökt i Asien. Det finns mängder av restauranger vilka serverar pasta, pizza, hamburgare och annat som normalt sett tillhör de västerländska köken. Skyltarna på gatorna talar om surflektioner, dyklektioner, fisketurer och yogapass med mera och känslan är att man lika gärna kan vara i Mui Ne i Vietnam, Boracay på Philipinerna eller Koh Phangan i Thailand. Den enda skillnaden är förutom språket och matens kryddning är att det ganska tydligt lyser igenom hur fattigt Nicaragua faktiskt är jämfört med nyss nämnda länder. Till våra stora lycka fanns det visserligen ett litet antal enkla restauranger inne på den lokala marknaden där man kunde inmundiga mer lokala specialiteter som ris, bönor och kokta grönsaker, detta blev vår räddning eftersom vi inte äter varken pizza eller pasta annat än i nödfall. I staden gjorde fattigdomen sig påmind genom den ansenliga mängd människor vilka ligger och sover i rännstenen, detta även i en turisttät strandstad som San Juan. Så fort man kommer utanför det absoluta centrumet är häst och vagn ett nästan lika vanligt inslag i gatubilden som gamla risiga bilar och lätta motorcyklar. Överallt ser man familjer som sitter uppkrupna på små risiga vagnar vilka dras fram av lika slitna hästar och storögt stirrar de på turisterna som rödmosiga och svettiga svischar förbi i bussar och taxibilar vilka knappt hänger ihop efter decennier av dagligt bruk. Konstraserna är enorma på ett sätt som vi kanske inte riktigt upplevt tidigare och det är både skrämmande och fascinerande på samma gång.

Julafton i San Juan.
Julafton i San Juan.
Det blåste stormvindar uppe vid jesusstatyn i San Juan.
Det blåste stormvindar uppe vid jesusstatyn när vi slutligen gjorde den stekheta vandringen dit upp.
Typisk lunch i Nicaragua; ris, bönor, sallad och friterad matbanan (kokbanan).
Typisk lunch i Nicaragua; ris, bönor, sallad och friterad matbanan (kokbanan).

DSC06076

Har man tröttnat på ris och bönor kan man betala tre gånger så mycket och få en sallad.
Har man tröttnat på ris och bönor kan man betala tre gånger så mycket och få en sallad.

Dagarna i San Juan Del Sur rullade på en efter och en och eftersom vi inte gärna ville flytta på oss under jul och nyår blev vi kvar i två veckor. Vi bodde majoriteten av tiden på ett enkelt hotell som utan att skämmas förde vidare den fina traditionen från Granada av hotellrum vilka utöver de två sängarna knappt hade plats för två ryggsäckar. Rummen kyls vanligen inte alls utan istället är de utrustade men en eller i bästa fall två fläktar vilka vispar runt den cirka 40-gradiga luften från en sida av rummet till en annan. Det får som följd att man har minst åtta timmar per dag under vilken tid man inte gärna kan vara inne på hotellrummet eftersom solen som gassar på dess plåttak gör rummen till små ugnar betydligt varmare än uteluften. Dessvärre kan man inte vara ute i solen mer än några timmar utan bränna sönder sig och således kvarstår alternativet att sitta på Caféer eller att hänga i någon av hotellens för ändamålet upphängda hängmattor. I fallet “Hostal Happy House” i San Juan var denna yta varje dag fullständigt belägrad av en Costaricansk barnfamilj vilka skamlöst spred ut sina leksaker över hela området och inte hade några som helst problem med att skrika samma fraser på spanska dagarna i enda. Efter två veckor hade vi egentligen bara två alternativ kvar, antingen skulle utan omsvep checka in oss själva på en psykmottagning för omedelbar lobotomering eller så fick vi helt enkelt byta stad (byta hotell var inget alternativ om man inte vill betala tre gånger så mycket). Vi valde det sistnämnda och lämnade San Juan Del Sur.

DSC06114

DSC06112

Tittar man noga kan man skymta vulkan nummer två längst ned till höger.
Tittar man noga kan man skymta vulkan nummer två längst ned till höger.

DSC06144

Efter sex timmars kombinerad buss- och båtresa via Rivas med stopp för övernattning i San Jorge var vi till slut framme vid den stuga på landsbygden som vi bokat online. Stugan i sig var ett stort uppköp från Granada och San Juan men den visade sig ligga minst en kilometer rakt ut på vischan från ön Ometepe till vilken vi precis anlänts största stad Moyogalpa. Stugan var en av tre i någon sorts fruktträdgård som låg bakom ett hus ägt av en tysk kvinna i europeisk pensionsålder. Damen i fråga pratade flytande spanska men nästan ingen engelska vilket gjorde att det bästa alternativet för vår del var att kommunicera på hennes modersmål. Jag hade alltid haft på känn att min ringrostiga högstadietyska skalle komma till nytta någon gång och tänk så rätt jag fick. Utöver att prata tyska spenderade vi dagarna med att titta på solnedgångar, dricka färska smothies, öl och rom och äta god mat. Ometepe är visserligen ett paradis för den som vill vandra i djungeln eller bestiga någon av öns två vulkaner men om man har ett skadat knä och känner sig ungefär lika rörlig som en 80-åring finns det inte särskilt mycket annat att göra. Båtfärden in och ut till ön bjöd på väldigt vackra vyer och naturen var betydligt grönare och friskare än allt vi tidigare sett i Nicaragua. Mark Twain var på besök redan 1866 och han beskrev ön såhär; “Two magnificent pyramids, clad in the softest and richest green, all flecked with  shadow and sunshine, whose summits pierce the billowy clouds”. Jag kan personligen intyga att den beskrivningen är god än i dag.

DSC06152

DSC06190

DSC06158

DSC06254

Nu har vi efter fyra veckor i landet lämnat Nicaragua och efter en natt i grannlandet Costa Ricas huvudstad San José kommit fram till den lilla sömniga byn Cahuita på den karibiska kusten. Här är klimatet mer regelrätt tropiskt och det regnar en skvätt varje dag vilket gör att luftfuktigheten är extremt hög. Mer om detta vid senare tillfälle, stay tuned och ta hand om er! // Fredrik

PS. Vi har inte pluggat spanska ordentligt på tre veckor, men vi skall ta tag i det imorgon…

Nyår i Moyogalpa.
Nyår i Moyogalpa. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att bordet är målat i Djurgårdsfärger.
Inför nyår lämnade vi stugan på landet och flyttade till ett hotell i staden, utöver kortare gångavstånd hade de en ypperlig takterass vilken brukades flitigt under vårt besök.
Inför nyår lämnade vi stugan på landet och flyttade till ett hotell i staden, utöver kortare gångavstånd hade de en ypperlig takterass vilken brukades flitigt under vårt besök.
DSC06210
Solnedgångarna på Ometepe var de bästa sedan West Texas.

DSC06215

Gott nytt år!
Gott nytt år!