Sol som får tidens hjul att stå stilla

Kontrasterna mellan sista veckorna i ett bitvis kylslaget Kalifornien och första dagarna i Nicaragua kunde nog inte ha varit större. Rent spontant kan jag tänka mig att om man tar en tysk technofantast som klockan sex på morgonen rycks från den råa klubbmiljön i Berlin han befinner sig i och kastar in den samma in i ett genrep av melodifestivalen i Östersund möjligtvis upplever samma känsla av att vara vilsen och förlorad i ett parallellt universum. Efter bara någon timme i Managuas 35-gradiga värme insåg vi att vårt icke existerande försök att börja lära oss spanska via ljudböcker längs vägarna i USA skulle straffa sig omgående.

Via Taxi tog vi oss till vårt hostell och där hängde vi vid poolen, lagade lite mat och lärde känna lite andra resenärer. Vi fick lite nyttig information om Nicaragua och vilka platser som var värda att besöka. Så smått började vi anpassa oss och efter några dagar i Nicaraguas huvudstad var det dags att bege oss till busstationen för att där ta oss med buss till Granada. Granada är en mindre stad som ligger vid Nicaraguasjön. En stad med ett stort kolonialt arv där trånga gator, marknader och folket utgör stadens själ.

DSC05813

DSC05894

DSC05915

DSC05810

Granada skulle bli det efterlängtade stoppet efter våra hektiska månader i USA. Jag och Fredrik skulle äntligen få slå oss ner i en vecka på samma plats och göra ingenting. Vi hade dock inte räknat in värmen i vår ekvation och de 35 graderna i kombination med Granadas trånga gator gjorde att vi blev aningen paralyserade till en början. Mitt på dagen när solen och värmen var som starkast stod tiden nästan stilla och både lokalbefolkning och backpackers hasade sig fram på gatorna i väntan på kvällens svalka. Mycket tid spenderades därför liggandes i hängmattor där vi  lyssnade på ljudböcker och lärde oss spanska. Istället för att gå en snabbkurs på en skola satsade vi vår tid på Michel Thomas och hans hyllade spanskakurser som vi  i form av mp3or fått från en vänlig kanadensare i Managua.

DSC05806

DSC05807

DSC05932

DSC05931

DSC05876

DSC05889

DSC05908

DSC05911

DSC05916

Efter tre-fyra dagar av plugg bestämde vi oss för att gå upp tidigt en morgon och bege oss till en vulkan som låg i närheten av Granada. Vi hoppade på bussen och begav oss till ingången till vulkanen i hopp om att där hitta en taxi som kunde köra oss upp till toppen. Väl framme fanns dock inte några taxibilar i sikte men med lite tur lyckades vi ta oss upp till vulkanen tack vare en vänlig parkvakt som lät oss åka med på flaket på hans bil. En bedrift som vi också lyckades med på vägen ner. Två bevis på den vänlighet som råder i Nicaragua och som vi fått ta del av under våra första veckor i landet. En vänlighet som gått stick i stäv med flera resenärers berättelser om rån och kidnappningar.

Vulkanen var ett väl värt besök även om det krävs att man besöker vulkanen när det är mörkt för att få chansen att se lava. Efter ett kort besök och en liftning ner till utgången tog vi oss tillbaka till Granada i en lokalbuss som ingick i kategorin “sardinburk på hjul”. I Nicaragua verkar det dock inte vara några konstigheter med lite trängsel och jag spenderade 20 minuter av bussresan med att ofrivilligt vila mitt ansikte i en medelålders kvinnas byst samtidigt som min bakdel hängde ut genom vad som borde ur säkerhetssynpunkt varit en stängd dörr men som av ett resultat på antalet människor i bussen var på vid gavel.

DSC05845

DSC05854

DSC05863

DSC05871

Sista dagarna spenderade vi med att utforska Granada lite mer och vi började också planera inför vårt nästa stopp på resan som skulle bli San Juan Del Sur. En surfarstad som med sitt strand- och nattliv skulle erbjuda nya upplevelser i ett land som vi allt mer börjat tycka om.

/Jonathan

The good the bad and the ugly

San Juan Del Sur, Nicaragua

Det är juldagen och vi sitter i Latinamerika och ser tillbaka på de nästan tre månader vi spenderade i USA, det har nu blivit hög tid att avsluta denna första etapp av vår resa även i detta medium. Under vår roadtrip hann vi besöka över 20 stater, köra 21000 km, utforska flertalet nationalparker, se storstäderna, beundras av alla småhålor, avundas husbilskulturen, lyssna på Atlantic City med The Band femtioelva gånger och avsmaka otaliga mikrobryggeriers kreationer som många gånger var öl i världsklass. Så med lite mat i magen och några öl på bordet nere i San Juan Del Sur sammanfattar vi USA och ge er våra favoriter, dags för topplistor! Först kommer dock en karta som visar den rutt som vi tog, punkterna som är utsatta är platser där vi spenderade minst en natt.

 

ruttusafinal

Top fem stater:

  1. Texas
  2. Kalifornien
  3. Oregon
  4. Utah
  5. Colorado

Top fem platser:

  1. Slab City
  2. Moab
  3. Canyonlands
  4. Eugene
  5. Bodie

Top fem öl:

  1. Kentucky Bourbon Barrel Ale – Red Door Saloon – Nashville
  2. CoCoNut Porter – Jimmy’s On The Pier – Galveston
  3. Blackstone Coffee Stout – Red Door Saloon – Nashville
  4. Första Budweisern – Hotellbar – Minneapolis
  5. Ninkasi Noir – Bakluckan – Eugene

Top fem storstäder:

  1. San Francisco
  2. Austin
  3. New Orleans
  4. Albuquerque
  5. Minneapolis

Top fem musik längs vägarna:

Det som var mindre bra:

  1. Las Vegas
  2. Den uppblåsta dollarkursen
  3. Motell-priserna
  4. De något begränsade portionerna på landets restauranger
  5. Trafiken i Denver

Slutligen kommer lite bilder från våra sista veckor i Kalifornien.

DSC05264

DSC05267

DSC05272

DSC05319

DSC05554

DSC05597

DSC05708

DSC05696

DSC05739

DSC05742

DSC05773

DSC05778

DSC05761

DSC05769

A good old Rodeo never hurt anyone (?)

San Juan Del Sur, Nicaragua 22:18

Det är lördag kväll och arenan i Redmond håller så sakta på att fyllas upp med förväntansfulla kvinnor, män och barn som alla är helt på det klara med klädkoden och bär jeans, rutig skjorta och hatt.  Speakern har precis presenterat kvällens stora sponsor Chevrolet och om man sköter sina kort rätt kan man vinna en splitter ny pick up av den tämligen vanliga modellen “Silverado”. Efter att det obligatoriska inslaget av kommersialisering avklarats ber nyss nämnda speaker publiken och de tävlande att ställa sig upp och vara tysta, strax därefter börjar han leda arenan i bön för både det ena och det andra. Han hinner på endast några få minuter klara av både vikten av att uppskatta familjen, gud, krigsveteraner och presidenten. Vid dagen för tävlingen är det mindre än 24 timmar efter den senaste terrorattacken i Paris och jag väntar spänt på huruvida ledningen kommer att nämna något om detta eller ej men precis som väntat håller man sig borta från allt som inte direkt rör Amerikas förenta stater, inte ett ord således. Efter att bönen är avklarad springer två cowboys ut på planen och tänder eld på en vätska som hällts ut över gruset, de flammande bokstäverna bildar U S A. Det enda som fattas i det här ögonblicket är Bruce Springsteen, istället spelar de valfri rock vilket kanske är lika bra det, det kan ju lätt bli för många charmiga klichéer på en gång. När lågorna har brunnit ut kommer en grupp barn ut på planen bärandes på nationens och staten Oregons respektive flaggor, det är dags för “The Star Spangled Banner”, nationalsången. De som redan hade hunnit sätta sig igen efter bönen tvingas slita sig från popcornen än en gång för nu krävs det full koncentration av alla medborgare. Alla står upp med allvarliga ansikten, många håller hatten för bröstet eller handen på hjärtat, folk sjunger för allt de har, arenans cirka 5000 åskådare klämmer i ända från tårna på den sista raden O’er the land of the free and the home of the brave!  Den sista formaliteten är avklarad och folk sätter sig ned igen, det är dags för kvällens huvudattraktion, Rodeo.

DSC04629

DSC04632

Jag hade velat gå på Rodeo under hela resan men inte lyckats pricka in något event än, främst på grund av att säsongen var på väg att ta slut men också på grund av andra omständigheter. Allt var klappat och klart för Rodeofinal i Gonzales Texas men på grund av att kraftigt regn och så kallade “kraftiga vindar” på cirka 8-10 m/s ställdes den finalen in. Det såg länge ut som att det inte skulle bli någon Rodeo vilket grämde mig eftersom det stod högt upp på min lista, det är i mitt tycke är bland det mest Amerikanska man kan uppleva. För den som inte har så bra koll på vad Rodeo går ut på handlar det om att Cowboys tävlar om vem som är skickligast på att vara just en Cowboy. Det kan till exempel handla om att samla in boskap med hjälp av lasso eller att tämja vilda hästar vilka naturligtvis gör allt för att kasta av sin ryttare. Just ikväll var det inte vanlig konventionell Rodeo utan Bull riding vilket innebär att man rider på tjurar istället för hästar, denna typ är också den farligaste formen av sporten eftersom tjurarna har så mycket mer muskelmassa än vad en häst har. En ride anses fullbordad efter åtta sekunder och domarna delar ut poäng från 0-100. Hälften av poängen avser ryttaren och hälften tjuren, det innebär att det spelar ingen roll hur duktig en bull rider är, om inte tjuren försöker kasta av honom tillräckligt intensivt så blir det inga höga poäng.

DSC04654

Redan vid första riden blir det våldsamt, ryttaren flyger av efter tre sekunder och tjuren vänder sig omedelbart och stöter in hornen i magen på den golvade kofösaren. Två assistenter eller Rodeo Clowns skyndar till platsen och lockar bort tjuren och förhindrar på så sätt att den samma allvarligt skadar den golvade kombatanten. Ryttare efter ryttare avlöser med några minuters mellanrum varandra och förvånansvärt få klarar att hålla sig kvar de åtta sekunderna, sammanlagt är det inte fler än fem av totalt 32 ryttare som till publikens stora jubel frivilligt hoppar av efter en fullbordad ritt. Temat för aftonen är “Battle of the States” och det går ut på att fyra ryttare från totalt åtta stater på västkusten gör upp om vilken stat som har det bästa laget. Oregons grannstat Washington går tidigt upp i ledningen men med den näst sista ritten för kvällen glider Oregon förbi rivalen och tar till publikens jubel hem hela tillställningen.

DSC04660

DSC04662

DSC04668

Allt eftersom kvällen fortgick gick det upp för mig att de flesta åskådarna egentligen inte var särskilt intresserade av sporten rodeo, även om man skrek högt när någon presterade bra eller såg ut att skada sig lite lagom. Snarare verkade man vara mer intresserade av den sociala aspekten av arrangemanget, man promenerade runt och pratade med gamla och nya bekantskaper och hade allmänt trevligt i en cowboy-miljö. Efter att ha pratat med många amerikaner om fenomenet Rodeo tror jag snarare att det handlar om viljan att visa för sig själv och andra att man har en gemensam identitet och en koppling till en romantiska självbilden av amerikanen som en risktagande äventyrare som inget hellre vill än att från hästryggen upptäcka nya marker väster ut. Rodeo är således så mycket mer än bara en sport, det är ett centralt utryck för en hel livsstil vilken lever och frodas på landsbygden i USA.

PS. Jag vill mot alla regler passa på och be om visst överseende med texternas kvalitet då vi för tillfället är förpassade till att skriva de samma liggandes i hängmattor, ofta lidande av svår överhettning och lätt vätskebrist och det är min bestämda mening att detta påverkar resultatet en hel del. Jag kanske skall passa på att nämna att för tillfället kryddas tillvaron ytterligare av en Argentinsk familj som bor i rummet bredvid vårt och deras lillgrabb som de senaste två dagarna sprungit runt och sagt något i stil med Soy un nino (jag är en pojke/barn) minst en gång i minuten, tur att man har med sig sina hörlurar om man säger så.

Ha det bra så länge, adios! // Fredrik

DSC04720

DSC04737

DSC04760

The air was soft, the stars so fine, the promise of every cobbled alley so great, that I thought I was in a dream.

Med fantastiska naturupplevelser och många fina minnen i bagaget lämnade vi Washington och Oregon för att resa vidare till San Francisco. Från gränsstaden Gold Beach i Oregon väntade en av road trippens längsta sträckor men vad gjorde det när vi äntligen skulle få chansen att köra på den klassiska och omhuldade Highway 1. En mytomspunnen väg som slingrar sig runt Kaliforniens kust och där sevärdheterna ligger som smatterband från Oregon i norr till Los Angeles i söder. Via Couchsurfing.com hade vi sedan tidigare kontaktat Marc som skulle vara snäll nog att erbjuda två sovplatser i sitt hem en liten bit utanför Frisco. På vägen ner till Marc stannade vi för att spana in the redwoods. En scenisk färd där Oregons maffiga granskogar sakta övergick i Redwood National Parks än mer pampiga natur i form av kolossala träd ensembler.

DSC04975

DSC05004

Efter 9 timmar i bil kom vi äntligen fram till Marcs bostadsområde och till skillnad från tidigare upplevelser via couchsurfing skulle detta hembesök bli något annorlunda. Marc bodde nämligen i ett gated community och när vi rullade fram till Marcs uppfart efter att ha passerat vakterna som styr över vilka som kommer in i området började vi misstänka att vår värd kanske var en förmögen herre. Tvära kast i couchsurfing universum om man ser tillbaka på våra tidigare upplevelser med nätter spenderade i trailers en bit utanför Rapid City för nästan tre månader sedan eller surfningen hos ett afro-amerikanskt gay par i Seattle.  Våra upplevelser visar alla på hur fantastisk couchsurfingrörelsen är. Den öppnar upp möjligheter för människor att mötas i en värld som domineras av att vi stänger våra dörrar istället för att öppna upp våra hem och då göra sig tillgänglig för världens alla människor.

Marcs hus var enormt och inredningen bestod bland annat av en Arnold Schwarzenegger docka i skala 1:1. I huset bodde också en australiensisk couchsurfare som bott hos Marc några dagar och som planerade att stanna en längre tid. Vi  drack lite drinkar tillsammans och pratade lite och det visade sig att Marc var säkerhetschef på Nvidia. På slutet av kvällen erbjöd Marc oss att dagen därpå använda hans hemmasnickrade guide för San Fran och som enligt honom skulle ta oss till San Francisco bästa sevärdheter. En rundtur runt stan som skulle krocka något med våra planer om att ta del av Jack Kerouacs och hippiesarnas San Fransisco. Marcs guidade tur var mer något som Herr Skalman i Bamse skulle kunna ta för ett dagsschema där varje minut och steg var förutbestämt. Vi tackade dock artigt för instruktionerna och imponerades av hans arbete med att skapa en möjlighet för besökare att på ett effektivt sätt omfamna San Fransisco.

DSC05124

DSC05128

DSC05135

Dagen efter väntade äntligen The Golden City och med vår nyfunna vän från Australien i baksätet begav vi oss av för att först och främst ta oss ut till Golden Gate Bridge. Ett något väntat första stopp men så måste det få vara ibland. Efter bron begav vi oss ut på jakt efter gratis parkering och efter lite letande och en spårvagnsresa senare befann vi oss nere vid hamnen och San Francisco hjärta. Vi vandrade runt nere i hamnen och spenderade flera timmar i de turistiga men underbara miljöerna som är Fisherman’s Wharf.

DSC05026

DSC05044

DSC05046

DSC05048

DSC05052

DSC05064

Efter tre timmar på Marcs utstuderade rutt genom staden tyckte vi att vi gjort tillräckligt på listan. I stället styrde vi skutan mot de olika kvarter och gator som vi senare skulle förälska oss i. Vi skar genom staden via det italienska distriktet och till slut hittade vi fram till City Lights Books, Vesuvio Cafe och Jack Kerouac Alley som alla är historiska platser i Beat Generation universum. Vi köpte lite böcker och steg sedan in på baren Vesuvio som på 50-talet och framåt varit stammisstället för bland annat Allen Ginsberg, Neal Cassady, Jack Kerouac, Bob Dylan och Francis Ford Coppola och vi förstod direkt varför denna kulturelit omfamnat Vesuvio med öppna armar. Vesuvio Cafe är den mest atmosfäriska och perfekta barmiljö som jag och min reskamrat antagligen någonsin fått äran att besöka. Ett tidsdokument utan dess like och ett ställe där kärleken och dekadensen sitter i väggarna. Vi avslutade dagen med att vandra igenom China Town för att tillsist slå oss ner på en indisk restaurang och därmed sy ihop den kulturella påsen som kanske är San Francisco storhet. Vi tog oss tillbaka till Marcs hus och efter en redogörelse över vad vi hade gjort under dagen kröp vi ihop i soffgruppen och drömde oss tillbaka till Vesuvio och med en övertygelse om att vi var tvungna att åka tillbaka morgonen därpå.

DSC05073

DSC05084

DSC05097

DSC05105

DSC05109

DSC05118

Dagen efter sa vi adjö till Marc och skjutsade sedan in australiern till centrum för att själva ta oss till Vesuvio för en tidig öl och ett besök på beat genration museet som låg alldeles i närheten. Vi köpte på oss lite poesi och böcker för att sedan bege oss till Haight-Ashbury ett område i staden som var födelseplatsen för Summer Of Love och ett område som kan ses som hippierörelsens vagga. San Fransisco har i det stora hela alltid varit en symbol  och ett mecka för motståndskulturer i USA och på 1950-/1960-talet slog sig många alternativa människor ner i Haight-Ashbury distriktet. Olika medier i USA skildrade det alternativa livet i området och resultatet  av det blev att unga människor från hela landet började röra sig mot San Francisco och Haight-Ashbury eller hashbury som det också har kallats. Det blev snabbt en plats för alternativa kulturer där musik, konst och droger kunde blomstra och där den psykedeliska rocken utvecklades och där de lokala förmågorna Grateful Dead och Jefferson Airplane senare blev världsartister. 1966 öppnade en butik där man kunde köpa både marijuana och LSD och detta gjorde att många människor kunde få tag på droger. Drogerna tog därför över och området gick ner sig men nuförtiden är området en hipp del av staden. Nattklubbar, skivbolag och restauranger slåss om lokalytorna. Trots det så finns det fortfarande en hel del hippies kvar som hänger på gatorna eller i de kringliggande parkerna och där kanske de sitter och drömmer om ett nytt Summer Of Love eller så är det så enkelt att de bara tar det lugnt och funderar över hur dem skall betala langaren för gårdagens tripp.

DSC05193

DSC05171

DSC05172

DSC05174

DSC05192

DSC05201

Vi avslutade vårt fantastiska besök i San Francisco med att äta burgare på ett lokalt hak och vi var nog där och då enade om att San Fransisco var och är en av resans absoluta höjdpunkter och att vi utan problem skulle kunna spendera 7 eller 10 dagar till i staden. Men Yosemite väntade och med väderleksrapporter som varnade för snö hade vi ingen tid att förlora.

Peace out!

//Jonathan

DSC05159

DSC05190