Slab city – the last free place on earth

El Centro, Kalifornien 22:05

Mitt ute i den soldränkta Kaliforniska öknen ligger en helt unik plats som under vinterhalvåret är hem åt tusentals människor från olika delar av Nordamerika. Invånarna bor i husvagnar, husbilar, tält och diverse hemmasnickrade kreationer mer eller mindre avsedda för att människor skall kunna leva i dem. Under sommaren när kvicksilvret smyger sig upp mot 50 grader flyttar de flesta invånarna norrut och då sjunker populationen till endast hundratalet personer. Livet i det lilla samhället kan enligt utsago vara hårt många gånger på grund att faciliteter som avlopp, elektricitet och rinnande vatten inte finns att tillgå. Namnet på denna mytomspunna plats mitt i öknen är Slab City. 

Ursprungligen låg det en gammal militärbas på platsen men på 50-talet avvecklades den samma och alla byggnader revs, det enda som blev kvar var en en del av betongplattorna, på engelska kallas dessa “slabs”. Ganska snart flyttade en del av kontinentens mer ljusskygga element in och snart hade den gamla basen förvandlats till en liberal zon för nomader och pensionärer som sökte en plats att slå sig ned på för att leva billigt utanför det normala samhället. Slab City är idag en plats där man får göra i stort sätt som man vill så länge man inte bryter mot några federala lagar, känslan av gemenskap invånarna emellan är mycket stark och om man beter sig illa på något sätt är det troligare att man blir tillrättavisad av sin granne än av ordningsmakten. När vi under ett av våra besök bad en lokal resident i konstkollektivet East Jesus beskriva staden valde han efter några sekunders funderande de bevingade orden frihet och anarki.

DSC05426

DSC05429

DSC05448

Vi fortsatte att prata med denna lokala förmåga vid namn Erik och gjorde en mindre intervju till vår dokumentärfilm. Ganska snart kom vi in på det som så många Amerikaner pratar om just nu, nämligen det successiva utplånandet av den förut så stora amerikanska medelklassen. Ända sedan 1970-talet har denna grupps köpkraft minskat och sedan kraschen 2008 befinner den samma sig i närmast fritt fall. USA har gått från ett av världens mest välmående länder till ett land där så mycket som en femtedel av befolkningen klassas som fattig. Många pratar om presidentvalet 2016 som en maktkamp mellan folket och den rika procenten av befolkningen och deras multinationella företags förmåga att genom lobbyism köpa sig makt över kongressen. Erik fortsätter i likhet med hans personifierade framtidshopp, presidentkandidaten Bernie Sanders att prata om hur inflationen ätit upp människors marginaler och deras gemensamma förhoppnings är att 2016 skall bli starten på en nationell revolution förankrad i gräsrötterna där målet är att stöpa om samhället i grunden.

DSC05380

DSC05392

DSC05370

På andra sidan av Slab City ligger stadens tveklöst mest kända monument vilket går under namnet Salvation Mountain. Det är ett religiöst monument byggt av stora mängder lera, trä, halm och målarfärg och budskapet är inspirerat av kristendomen och bibeln. Sedan skaparen Leonard Knight avled förra året är bergets framtid osäker eftersom det kräver stora mängder underhåll, tills vidare sköts detta av en liten förening vilken startade upp för några år sedan med syftet att bevara monumentet åt framtida generationer. Under dagtid har de en person stationerad vid berget som delar ut information om Salvation Mountain och tar emot frivilliga gåvor som färg och pengar, just den dagen då vi besökte platsen var det en tjej vid namn Evy som hade fått äran att välkomna alla besökare. Hon och hennes man vilka båda ursprungligen är från Michigan är urtypen för människor som väljer att flytta till Slab City över vintern för att sedan dra upp i norr igen, som flyttfåglar eller “Snowbirds” förflyttar de sig med det klimat som de behagar leva i. Hon jobbar tolvtimmarspass med fyra dollar i timmen under vilka hon både tar hand om alla besökare och försöker få gjort lite välbehövligt underhåll av berget. Bara under tiden som vi står där och pratar med henne och en annan typisk invånare vid namn Ralph kommer det en familj och lämnar av ett gäng med färgdunkar som de vill skänka för bergets bevarande.

DSC05417

DSC05425

DSC05418

DSC05422

Innan Evy tacksamt tar emot dunkarna försäkrar hon sig om att det inte är någon blyfärg utan vattenlöslig färg eftersom Leonard var noggrann med att man inte får vräka ut hundratals liter miljöfarlig färg i naturen hur som helst. Ralph är även han representativ på det sätt att han i likhet med många andra äldre invånare är en vietnamveteran. Både Evy och Ralph tycker om att berätta sina respektive livshistorier och innan vi vet ordet av har närmare två timmar passerat. Ralph berättar om hur han efter kriget kom hem till USA och led svårt av PTSD (posttraumatisk stressyndrom) så till den grad att han flyttade ut i ett tält i öknen och bodde där i två år innan han upplevde att hans mentala ohälsa hade läkt sig själv tillräckligt för att han skulle orka entra samhället igen. Efter att under många år ha haft en karriär som smugglare i södra USA har han nu helt gått i pension och lever ett stillsamt liv på veteran-pension, “cheap under the sun” är ledordet. Under tiden som vi står och pratar rullar det in en gammal ombyggd skolbuss på området och jag och Jonathan tror knappt våra ögon. Det är en tvättäkta hippiebuss som man knappt trodde existerade längre och ut väller ett tiotal ungdomar för att sträcka lite på benen och kanske kika på Leonards skapelse. Evy förklarar att de reser runt i landet mellan olika katastrofområden och ger bort mat till behövande, när ingen katastrof äger rum svänger de förbi diverse platser som likt Slab City har en stor fattig befolkning vilka kan vara i behov av ett lagat mål mat eller två. Nobelt värre säger vi och nyper oss i armen.

De närmaste dagarna skall vi fortsätta utforska området runt Salton Sea och sedan bär det av norröver till Los Angeles där vi skall lämna in hyrbilen. På lördag lämnar vi USA för den här gången och styr kosan mot Nicaragua och Costa Rica. Eftersom jag i och med det här inlägget har hoppat lite i berättandet ber jag att få återkomma gällande våra förehavanden i Oregon och Washington tidigare den här månaden.

Stay tuned och ta hand om er så länge! // Fredrik

DSC05444

DSC05430

DSC05431

DSC05441

Say My Name

Med många fina minnen från Texas skvalpande i bakhuvudet fortsatte vår resa mot New Mexico och staden Albuquerque. Längs klassiska Route 66 tog vi oss från Amarillo via flertalet stopp för att njuta av de amerikanska småstäderna som vi så fullständigt förälskat oss i till New Mexicos största stad. Västra Texas nergångna industristäder och oljepumpar fick sakta göra plats för ett kargare landskap där öknen bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Vi slingrade oss upp över ett bergspass med spår av snö för att tillslut nå ett kylslaget Albuquerque. En kyla som inte hörde till vanligheten och som under vår vistelse var ett hett samtalsämne bland hostellets personal och besökare. För första gången på väldigt länge var det tydligen kyligare i Albuquerque än New York. Vi bodde i ett fantastiskt rum med rosa väggar, bruna gardiner, olika konstverk i form av tavlor och leksaker. Rummet liknande en gammal lägenhet som nu agerade sovrum på Route 66 Hostel. Kronan på verket i rummet var en dinglade pinata i regnbågens färger.

DSC02843

DSC03132

DSC03136

DSC03153

DSC03164

DSC03172

Vi hade sedan tidigare bestämt oss för att att utforska stadens uteliv och ett påtagligt ölsug hade byggts upp under den 7 timmar långa bilresan. Vi slängde därför ganska snabbt ihop en currygryta för att sedan börja dricka lite öl på rummet och därefter bege oss ut i kvällsmörkret. Vi hann dock inte komma långt längs vägen mot Burt’s Tiki Lounge innan vi snubblade in i en Etiopisk herre vid namn Rafael som spenderade sitt liv på Albuquerques gator. Vi började prata med mannen och det visade sig snabbt att han hade ett intresse för Sverige och Olof Palme. Vi fattade fort tycke för den glädjespridande pratkvarnen och slog därför följe med honom längs en av bargatorna för att hitta ett ställe att äta på. Han berättade lite för oss om livet som hemlös och hur han från ett flyktingläger i Kenya tagit sig till USA för 20 år sedan. Vi pratade också lite om Sverige och Olof Palmes arv. Efter en timmes kringströvande hittade vi tillslut en pizzeria som Rafael talat gott om under kvällen. Vi slog oss ned och beställde mat och pratade vidare om livet i USA, restips i Afrika och om hur vi skulle gå tillväga för att gifta oss med en amerikanska och därmed erhålla ett amerikanskt medborgarskap. Tillslut ursäktade vi oss och lät Rafael avsluta sin rostbiffsmacka och Root beer i lugn och ro för att själva vandra ner till Burt’s Tiki Lounge. Baren visade sig vara ganska tom på folk men som en räddare i nöden hoostade stället en Hip-Hop baserad afton med unga artister som drömde om att lyckas och som alla bjöd på kraftfulla framträdanden. Sent på natten vinglade vi hem till hostellet med ett väldigt häftigt möte i tankarna och Hip-Hop tjutandes i öronen.

DSC03230

DSC03226

DSC03202

DSC03207

Som stort fan av TV-serien Breaking Bad som kort sammanfattat kretsar kring den cancersjuka kemiläraren Walter White och hans resa från familjefar till knarkkokare och som till stora delar utspelar sig i Albuquerque var jag tvungen att släpa med mig Fredrik på en bilkörning runt om i staden för att besöka några av skådeplatserna för serien.Den svårstavade ökenstaden hade en stor roll i serien och igenkänningsfaktorn var hög under hela vårt besök i staden men som mest när vi rullade fram till Walter Whites hus eller den sammes arbetsplats i serien i form av en gigantisk biltvätt. En något udda men populär turistupplevelse som inneburit stora påfrestningar för familjen som på riktigt bor i det hus som familjen i serien huserar då upp mot hundra personer varje dag poserar utanför deras hem. Detta har lett till att tanten och gubben som bor i huset ofta sitter ute på garagenedfarten och vakar över sina ägor. Breaking Bad-säcken skulle knytas samman en vecka senare när jag en kylig natt i Vegas knallade förbi en dansande Walter White i full metamfetaminkoknings mundering.

DSC03271

DSC03274

Efter Texas har det varit en hel del kyligare och vädret har påminnt oss om att det faktiskt är November och att vintern är påväg. Efter våra härliga dagar i New Mexico var det dags att ta oss vidare till Arizona. Vi tog oss upp genom bergen och efter ett stopp i en mindre bergsby kom vi fram till Grand Canyon. Ett besök som präglades av blandade förväntningar och ett något pressat schema. Vi behövde nämligen befinna oss i Las Vegas inom några dagar så vi hade inte mycket tid till att utforska området som inhyser så många fantastiska platser att man snabbt tappar räkningen. Valet föll till slut på Grand Canyon och Horseshoe Bend. Med förhoppningar om att hinna till Horseshoe Bend innan solen gick ner lämnade vi kanske den mest allmänt bekanta national parken i USA bakom oss med några bilder i kameran och en känsla av att ska man uppleva Grand Canyon på riktigt behövs det fler dagar och att man tar sig ner bland de djupa floddalarna och inte bara parkerar bilen på en utsiktsplats.

DSC03338 (1)

DSC03331

DSC03336 (1)

DSC03601

Efter att Grand Canyon avklarats begav vi oss genom Arizonas fantastiska landskap med öken och gyllengult gräs i förgrunden och stora bergsväggar i bakgrunden mot Horseshoe Bend. En inramning som vi blivit lite bortskämda med här i USA men som i Arizona ackompanjerades av en solnedgång som slog undan benen på ens föreställning om att man kan vänja sig med livet längs vägen och att naturen tappar i kraft ju mer tid du spenderar i den. Vi nyper oss kanske inte i armen lika ofta nuförtiden men var och varannan dag blir vi ändå blown away av att blåsa runt på vägarna som skär igenom naturens otaliga skapelser. Det var därför perfekt att avsluta en dag där naturen varit huvudrollsinnehavare med att besöka flodslingringen Horseshoe Bend.

DSC04127

DSC04086

Nästa mål på resan var Las Vegas. En stad som vi på förhand anade att vi inte skulle tycka speciellt mycket om något som säkerligen har att göra med vårt totala ointresse för alla typer av spel. Vi hade sedan tidigare bokat en natt på ett hotell med eget kasino där vi vandrade runt lite bland spelmaskinerna för att dagen efter det flytta över till ett hostel som var beläget i den äldre delen av staden. Första kvällen där bjöd personalen in till grillning och fest på hostellet och en möjlighet att avsluta kvällen på The Strip. Nästan alla som bodde på hostellet följde med in till stadens huvudgata så vi var upp mot 15 personer som tryckte in oss i en van och åkte in för att besöka alla möjliga kasinon.

DSC04231

DSC04207

DSC04216

DSC04224

Las Vegas var annars en våt dröm för oss som älskar den atmosfäriska effekt neonljus utstrålar, en effekt som används flitigt av allt och alla i USA men som i Las Vegas definitivt når sin kulmen. Less is more existerar  inte vad gäller neonets vara eller inte vara. Men utöver neonporren, ett väldigt givande och intressant besök på Bernie Sanders valtal och de solkigt sotiga spelhallarna hade inte Vegas så mycket mer att komma med för två Dharmadårar med siktet inställt på Oregon och Washington.

// Jonathan

DSC04161

DSC04170

Don’t mess with Texas

Bishop, California 20:01

Digitalklockan på instrumentbrädan i bilen hade precis passerat 18:00 och skuggorna blev längre och längre för varje minut som gick, solen var på väg ned över Pace Bend Park. Efter att ha vandrat runt en lång stund på de steniga stränderna som kantar Colorado River började vi inse att det var hög tid att börja samla ved till kvällens lägereld om vi inte skulle behöva göra det efter mörkrets inbrott. Vi hade ännu inte vant oss helt vid att solen går ned så otroligt fort på dessa breddgrader, vi var trots allt i höjd med Marocko. Några timmar senare satt vi och tog det lugnt runt en väl tilltagen lägereld och såg upp på en klar stjärnhimmel och en måne som lös upp parken likt en väldig strålkastare. Med denna bild i bakhuvudet gick vi sedan och lade oss i vårt tält vilket stod uppställt en bit upp på en kulle där marken var torr trots att de regnat kraftigt några dagar tidigare. Det var så varmt att det var omöjligt att ligga i sovsäckarna, en äkta tropisk natt helt enkelt. Enligt väderleksrapporten som vi tagit del av samma morgon skulle det vara klart väder flera dagar framåt och således väntade vi oss inget regn det närmaste dygnet. Till vår förvåning vaknade vi strax efter midnatt av att det åskade rejält långt borta vid horisonten; ettusenett, etttusentvå, ettusentre… Åskan var fjorton sekunder bort och förhoppningsvis skulle den inte komma närmare. Ytterligare någon timma senare vaknade vi av att det regnade våldsamt och åskan var nu mellan två och tre sekunder bort. Tältet lystes upp till närmast dagsljus av de kraftiga blixtarna och regnet var så kraftigt som det bara blir i tropiska klimat. Eftersom vi köpt på oss all utrustning i USA och planerar att skänka bort allt efter endast några månaders sparsam användning är varken sovsäckar eller tält av särskilt hög kvalitet. Alla som har köpt tält någon gång vet skillnaden på ett tält för 600 kronor och ett för säg 3000 kronor. Vårt tält tillhör den första kategorin och således hade vi inga större förväntningar på dess förmåga att hålla ute större mängder vatten. I takt med att det torra gräset utanför tältet började förvandlas till en leråker med flera decimeter djupa vattenpölar började också tältet ta in en hel del vatten och snart hade vi en smärre bäck inne i tältet där vattnet läckte in i översta hörnet och rann under våra liggunderlag ned till den lägsta punkten där en regelrätt sjö var under uppbyggnad. Precis när det första morgonljuset började bryta igenom de tunga molnen bestämde vi oss för att vi var tvungna att ta de viktigaste sakerna och springa mot bilen, tältet började helt enkelt bli för blött för att man skulle kunna vara kvar utan att bli genomvåt. När vi hade gjort oss redo och Jonathan stack ut huvudet för att inspektera terrängen mellan oss och bilen en sista gång upptäckte han att bilen stod mitt i en sjö. Under nattens och det än så länge pågående ösregnet hade en bäck materialiserats från ingenstans och denna rann förbi ett tiotal meter från vår bil. Vattnet hade nu nått upp över trösklarna och i det dunkla morgonljuset befarade vi att bilen var fylld med vatten. Lite lätt stressade över denna oväntade upptäckt tog vi oss ned till bilen för en okulärbesiktning av den samma, frågan var hur högt vattnet egentligen hade nått. Väl nere vid bilen såg vi att vattnet mycket riktigt var över nederkanten på dörrarna. Med tanke på att det är en fem månader gammal hyrbil och att försäkringsbolagen brukar friskriva sig mot naturkatastrofer bestämde vi oss hastigt för att bilen måste upp ur vattnet illa kvickt innan ont blir värre. Eftersom mitt skadade knä var i usel kondition fick Jonathan det ärofyllda uppdraget att springa iväg och försöka hitta en bil med fyrhjulsdrift och tillhörande förare. Under tiden vadade jag runt i den lilla sjön och upptäckte snart att vattnet redan hade nått sin potentiellt högsta punkt eftersom viss avrinning skedde ned över fälten mot Colorado River, vattnet skulle alltså inte stiga högre vilket var en stor lättnad. Tidigare hade vi inte vågat röra bilen med tanke på att listerna kanske förhindrade vattnet från att komma in och planen var att dra upp bilen utan att öppna dörrarna, ganska snart drog jag mig till minnes att bilen nog hade en kant innanför dörrarnas nederkant och att vattnet troligtvis inte hade nått in i bilen trots att dörrspringorna var under ytan. Efter att ha provat lyckan och öppnat förardörren upptäckte jag också till min stora lättnad att vattnet var cirka två centimeter från att komma in i bilen men eftersom vattennivån inte kunde stiga högre utan att förenas med Colorado River flera hundra meter bort borde bilen vara utom fara. Det var nära ögat sa han som sköt av sig näsan.

DSC02501

DSC02515 (1)

DSC02638

DSC02640

DSC02689

Efter någon halvtimma kom Jonathan tillbaka med vad som på avstånd mest liknade en fullskalig bärgningsbil. Det visade sig vara någon sorts arbetsfordon modell större och bakom ratten satt den 75-årige Ron från lokala Baptistkyrkan. Jag hade innan deras ankomst konstaterat att bilen inte hade några fästpunkter bak för en bogserlina utan endast fram, således skulle det bli svårt att dra upp bilen utan en riktig bärgningsbil. När Ron dessutom informerade oss om att katastroftillstånd var utlyst i delar av centrala Texas och att det skulle fortsätta regna i flera dagar till konstaterade vi att bilen trots allt måste ur vattnet samma dag. Lite på chans provade vi att starta upp bilen trots att den var halvt under vatten och tack vare att bilen gick igång direkt kunde jag backa upp ur sjön med assistans av Jonathan och Ron som puttade på allt vad de orkade. Det var precis på håret att bilen med spinnande hjul och sprutande lera tog sig över asfaltkanten och upp på vägen. Efter några minuters glädjescener vilka oklippta hade gått rakt in i vilken hollywood-film som helst informerade Ron oss om att han hade något han ville ge till oss och föreslog därför att vi skulle följa med hem till honom på en kopp kaffe. Femton minuter senare satt vi i Rons kök och drack kaffe, kläderna var drypande våta och det bildades små pölar under våra stolar. När vi väl hade satt oss tillrätta inleddes en monolog av sällan skådat slag från vår värds sida. När vi över tre timmar senare stapplade ut i regnet igen hade vi berikats med en mängd broschyrer om Baptistkyrkan och vikten om att välja ett liv i evigheten istället för helvetet. Som om inte det var nog så visste vi nu nästan allt som fanns att veta om Ron och hans familj och nästan alla människor som de någonsin kommit i kontakt med under sina liv. Ron kunde gå och hämta ett fotoalbum med intentionen att visa en bild på hur det ser ut i Oregon där de brukar parkera sin husvagn på somrarna och istället fastna vid en bild på en vän och sedan dra dennas livshistoria för oss. Med denna benägenhet att berätta anekdoter om precis allt möjligt är det lätt att man blir lite långrandig. Visserligen är undertecknad känd för att ha svart bälte i den ädla konsten att orera men i Ron mötte jag verkligen min överman, trots att vi gjorde försök att ställa motfrågor och styra över samtalet på andra ämnen fick vi knappt en syl i vädret. Ron gick på som en ångvält men med några vackra formuleringar om att han var vår räddande ängel kunde vi till slut slinka ut genom dörren till hans husvagn innan hans fru kom hem från kontorsarbetet på kyrkan, risken att hon var lika pratglad som sin man tänkte vi inte under några omständigheter ta.

DSC02223

DSC02739

DSC02737

DSC02744

Efter denna rivstart på dagen bestämde vi oss för att åka iväg västerut för att på så sätt slippa undan regnovädret och översvämningarna. Vi begav oss istället ned till West Texas där det böljande landskapet från de centrala delarna snart byttes ut mot torrt slättland med vidunderliga vyer i klass med det vi tidigare beskådat på de stora slätterna i norr. Färden gick ned via det pittoreska Fredericksburg till den gudsförgätna hålan Fort Stockton vars störta turistattraktion är skylten som hälsar resenärer välkomna till byn. Därefter tog vi en liten tour till småstäder på samma tema, vi hann bland annat med att äta medhavd lunch i Barstow (alla restauranger är stängda) och sova en väldigt kall natt i tält i Marfa som annars mest är känd för att staden har de senaste 50 åren dragit åt sig diverse konstnärer från hela landet. Detta bidrar till att det lilla samhället med cirka 2000 invånare närmast känns som ett Austin i miniatyr, vi hann under det knappa dygnet som vi var där se otaliga skägg, food-trucks och renoverande veteranbilar från 60- och 70-talet, hippt var ordet.

DSC02574

DSC02646

DSC02624

DSC02710

Få stater är i vår mening så kompletta som “Lone star state” och ett besök rekommenderas varmt om man skulle befinna sig i USA. Även om man inte befinner sig i USA så går det alldeles utmärkt att åka hit bara för att besöka Texas, det finns utan tvekan tillräckligt att se för en semester på två eller tre veckor. Om man väljer att bara titta på naturen så är variationen väldigt god, vad sägs om stränder i södern, gröna kullar i centrala delarna och ett vidsträckt stäpplandskap i väst. När det gäller kulturen så går inte rökig BBQ, superhippa Austin och en aldrig sinande tillgång på äkta Honky-tonks av för hackor det heller. Precis som man brukar kunna säga att Kalifornien är som ett eget land så gäller även samma sak i allra högsta grad för Texas. Staten är landets näst största både när det gäller population och yta vilket skapar tillräckligt underlag för ett stort och varierande utbud av saker att se och uppleva.

I kväll vilar vi upp oss efter några dagar i Vegas och imorgon skall vi fortsätta upp genom östra Kalifornien till Reno och vidare mot Oregon och Washington. Efter att ha missat ett antal Rodeo-event av olika anledningar så ser det äntligen ut som att det skall bli en kväll med bull riding i Redmond Oregon på lördag. Jag håller alla tillgängliga tummar för att det inte skall bli inställt på grund av regn den här gången…

Ta hand om er så länge! // Fredrik

DSC02120

DSC02079 (1)

DSC02631

DSC02685 (1)

DSC02679

DSC02626