Karibien och La pura vida!

San José, Costa Rica

Efter knappa fem veckor i Nicaragua upplevde vi att vi hade sett det vi ville se för den här gången och i ärlighetens namn var det hög tid att styra kosan söder ut. Costa Rica och Nicaragua må vara grannländer och till viss del kulturellt likriktade men skillnaden länderna emellan är ändå påtaglig redan vid gränsen. Befolkningen i Costa Rica klär sig betydligt mer västerländskt och billiga noppriga kläder i en blandning mellan bomull och syntetmaterial har bytts ut mot tyger i bättre kvalitet, mobiltelefonerna är inte längre av okänt märke tillverkat i Kina utan Apple, Samsung och HTC. Detta är naturligtvis en följd av att Costa Rica på ett allmänt plan är ett betydligt rikare och mer välmående land än Nicaragua, till exempel har man en bruttonationalprodukt per capita som är tre gånger högre än grannlandets. I början av 2015 basunerade man stolt ut att man som första land i världen klarat av att försörja 100% av landets elbehov i över två månader genom enkom förnyelsebara energikällor. Detta var möjligt tack vare en väl utbyggd infrastruktur för vattenkraft kombinerat med geotermisk energi (jordenergi) och vindkraft. De mer synbara skillnaderna länderna emellan kan enkelt sammanfattas med att saker och ting faktiskt fungerar i Costa Rica, till skillnad från i Nicaragua alltså. I Costa Rica har man varmvatten, stabil elförsörjning (för det mesta), papperskorgar, toalettpapper på toaletterna, tvål i behållarna avsedda för tvål, bussarna kommer i tid och restauranger och liknande verksamheter håller öppet när de lovar och stänger inte helt spontant på grund av att ägaren har något annat för sig. Detta förfarande har naturligtvis sin charm men till och från kan det också av förklarliga skäl bli något irriterande, som till exempel när ens middagsplaner blåser ut genom rutan utan förvarning. Att ha kommit till Costa Rica känns som att ha kommit tillbaka till västvärlden och med tanke på att länderna som väntar härnäst är Peru och Bolivia kan det vara skönt att avnjuta lite bekvämligheter under några veckors tid.

DSC06316

DSC06317

DSC06319

DSC06313

DSC06370

DSC06384

Efter att ha rusat igenom huvudstaden San José på mindre än 24 timmar och avnjutit en kortare bussresa i en 35-gradig buss kom vi äntligen till målet med resan vilket var Costa Ricas Karibiska kust och det gamla fiskeläget Cahuita. Den östra sidan av landet skulle enligt utsago ha en helt annan atmosfär än övriga landet, mycket beroende på att det legat helt isolerat från resten av Costa Rica fram till slutet av 1800-talet då regeringen bestämde sig för att anlägga en hamn på ostkusten för den livsviktiga bananexporten. I samband med detta byggdes också en järnväg från San José till Puerto Limón vilket blev namnet på den nyanlagda porten mot världen. Järnvägen slingrades sig runt bergen igenom djungeln och vidare ned mot kusten, utsikten från tågfönstret sägs ha varit något alldeles särskilt och äldre backpackers talar om rutten som om den vore en gammal vän vilken sedan länge gått förlorad . Detta eftersom järnvägen tyvärr stängdes ned på 1980-talet efter att svåra stormar skapat jordskred vilka tog med sig en del av rälsen. Lyckligtvis hade en ordentlig väg nyligen byggts mellan de två städerna och därför bedömde regeringen att de inte längre behövde järnvägsförbindelsen och såldes reparerades den aldrig. Något annat som gör den Karibiska kusten unik är den livskraftiga minoriteten jamaicaner som allt sedan de togs till landet för att bygga upp järnvägen och Puerto Limón blivit kvar och sedan dess influerat kulturen i regionen. I Cahuita dominerar jamaicanska musikstilar som Raggae och Raggaeton på bekostnad av de klassiska latinamerikanska rytmerna. Det glider runt mängder med Rhastas på gatorna och ser ut att njuta av livet genom att spontant bjuda upp till dans eller när som helst ta sig en öl eller en spliff, detta är som alla Ticos säger La pura vida! Cahuita är enligt Lonelyplanet en av de mest avslappnade platserna i Costa Rica och vi märkte en stor skillnad mot tidigare strandorter vi besökt.

DSC06373

DSC06409

DSC06371

DSC06360

Den mest påtagliga skillnaden är utan tvekan att allt går så mycket långsammare än i övriga landet. När man går på gatan får man faktiskt vara i fred, det är inte särskilt vanligt att folk kommer fram och försöker sälja något alternativt erbjuda sina tjänster som taxichaufför eller självutnämnd turistguide. Resultatet blir att man kan koppla av och inte behöver vara på helspänn hela tiden för att undvika potentiella orosmoment. Vi vågade sitta på stranden med kameran trots att det hade börjat bli mörkt vilket absolut inte gick för sig i Nicaraguas mer etablerade turistorter som San Juan Del Sur. Som om inte det vore nog så är det absolut bästa med Cahuita att det ligger på gränsen till djungeln och djurlivet är otroligt rikt på en nivå som jag aldrig tidigare upplevt. Vart man än vände sig såg man djur av olika slag, oftast rörde det sig visserligen om mindre djur som fåglar och ödlor men förbluffande ofta stötte man på större skapelser. Under en kvällspromenad på en bakgata i byn såg jag en sengångare sakta sakta kämpa sig över den smala vägen, tio minuter senare blev jag uppmärksammad av en restaurangägare på att ytterligare en sengångare för tillfället hängde i taket på hans restaurang. På vårt vandrarhem fick vi se både apor och sengångare vilka då och då letade sig in till de fåtal isolerade träd som fanns i trädgården, minst sagt fascinerande.

DSC06425

DSC06448

DSC06346

I den närliggande nationalparken finns utöver apor och sengångare även otroligt vackra papegojor och fjärilar samt tvättbjörn och myrslok. En av de vanligaste arterna av apor i området är “Mantelvrålapa” vilka sitt namn troget vrålar högt och ljudligt. En av de sju nätterna vi spenderade i Cahuita hade en grupp av dessa apor slagit sig ned i träden nära vårt boende och trots att jag alltid sover med öronproppar väcktes jag av alfahanarnas ljudliga kommunikation. Ljudet av en stor grupp vrålapor i kör av svårt att beskriva, om du kommer nära är ljudnivån närmast öronbedövande trots att man är nere på marken. Att bara sitta på en stol och lyssna på ljudkulissen som dessa mäktiga djur skapar tillsammans med otaliga cikador och grodor är en stor del av behållningen med att vara i djungeln. Just detta utgjorde allt som oftast kvällsaktiviteten för de flesta av resenärerna vi lärde känna, att bara sitta runt ett bord och prata och lyssna på djungeln är ett nöjde som har fascinerat gringos i hundratals år och så lär det väl förbli för ett bra tag framöver.

Nu är vi tillbaka i San José igen för att invänta vårt flyg vilket går imorgon eftermiddag. Rutten går via Miami och vi kommer spendera ett dygn där innan flyget går vidare till Lima. Det skall bli roligt att komma till USA igen även om det bara blir för en dag. Det ger oss en chans att enkelt fylla på med lite diverse persedlar som kan tänkas behövas inför vistelsen i Sydamerika. Om inte annat kan det vara trevligt att som omväxling äta lite annan mat, vi har siktet inställt på en ordentligt bra vegetarisk burgare vilket har varit närmast omöjligt att få tag i sedan vi lämnade USA. Bring it on!

Ha det bra så hörs vi // Fredrik

DSC06480

DSC06358