Mañana-mentaliteten har satt sina klor i oss!

Cahuita, Costa Rica

Efter att ha spenderat åtta dagar i det stekheta Granada var det till slut dags att styra kosan väster ut mot kusten och den efterlängtade svalkande havsbrisen. I Granada låg vårt fokus på att plugga spanska och vanligtvis blev det mellan tre och fem timmar studier per dag, utöver det aktiverade vi oss inte särskilt mycket bortsett från matlagningen två gånger per dag. Det enklaste alternativet för att ta sig runt mellan de populära turistdestinationerna i Nicaragua är genom dedikerade minibussar eller “shuttle busses” vilka hämtar upp resenärerna vid deras hotell alternativt avgår från någon central punkt inne i städerna, kostnaden för dessa är ofta orimligt hög i mångas ögon och således sökte vi redan i Managua efter andra alternativ. Det självklara alternativet kallas “Chicken bus” vilket är det lokala namnet för den vanliga bussen, troligtvis kommer namnet från det faktum att lokalbefolkningen transporterar allt mellan himmel och jord på dessa bussar och ibland även boskap och fjäderfän i olika former. Som exempel kan man nämna att en shuttle mellan huvudstaden Managua och strandbyn San Juan Del Sur kostar ungefär 70 dollar. Motsvarande resa med lokalbussarna från Managua till Rivas och från Rivas till San Juan kostade oss 60 Cordoba vilket motsvarar ungefär två dollar. Visst är det varmt och trångt, visst tar det mer är dubbelt så lång tid men för en trettiofemtedel av kostnaden kan man faktiskt leva med det. Då har man ju dessutom fått en upplevelse på köpet.

DSC06046
San Juan Del Sur sett från Jesusstatyn som vakar över staden från en närliggande bergstopp (klicka för större bild).

DSC06026

DSC06021

Vårt hotellrum i San Juan Del Sur.
Vårt hotellrum i San Juan Del Sur.

DSC05956

Väl framme i San Juan Del Sur konstaterade vi snabbt att staden vilken är en gammal handelshamn i sydvästra delen av landet trots att den är på andra sidan jorden liknade andra “surfstäder” som vi besökt i Asien. Det finns mängder av restauranger vilka serverar pasta, pizza, hamburgare och annat som normalt sett tillhör de västerländska köken. Skyltarna på gatorna talar om surflektioner, dyklektioner, fisketurer och yogapass med mera och känslan är att man lika gärna kan vara i Mui Ne i Vietnam, Boracay på Philipinerna eller Koh Phangan i Thailand. Den enda skillnaden är förutom språket och matens kryddning är att det ganska tydligt lyser igenom hur fattigt Nicaragua faktiskt är jämfört med nyss nämnda länder. Till våra stora lycka fanns det visserligen ett litet antal enkla restauranger inne på den lokala marknaden där man kunde inmundiga mer lokala specialiteter som ris, bönor och kokta grönsaker, detta blev vår räddning eftersom vi inte äter varken pizza eller pasta annat än i nödfall. I staden gjorde fattigdomen sig påmind genom den ansenliga mängd människor vilka ligger och sover i rännstenen, detta även i en turisttät strandstad som San Juan. Så fort man kommer utanför det absoluta centrumet är häst och vagn ett nästan lika vanligt inslag i gatubilden som gamla risiga bilar och lätta motorcyklar. Överallt ser man familjer som sitter uppkrupna på små risiga vagnar vilka dras fram av lika slitna hästar och storögt stirrar de på turisterna som rödmosiga och svettiga svischar förbi i bussar och taxibilar vilka knappt hänger ihop efter decennier av dagligt bruk. Konstraserna är enorma på ett sätt som vi kanske inte riktigt upplevt tidigare och det är både skrämmande och fascinerande på samma gång.

Julafton i San Juan.
Julafton i San Juan.
Det blåste stormvindar uppe vid jesusstatyn i San Juan.
Det blåste stormvindar uppe vid jesusstatyn när vi slutligen gjorde den stekheta vandringen dit upp.
Typisk lunch i Nicaragua; ris, bönor, sallad och friterad matbanan (kokbanan).
Typisk lunch i Nicaragua; ris, bönor, sallad och friterad matbanan (kokbanan).

DSC06076

Har man tröttnat på ris och bönor kan man betala tre gånger så mycket och få en sallad.
Har man tröttnat på ris och bönor kan man betala tre gånger så mycket och få en sallad.

Dagarna i San Juan Del Sur rullade på en efter och en och eftersom vi inte gärna ville flytta på oss under jul och nyår blev vi kvar i två veckor. Vi bodde majoriteten av tiden på ett enkelt hotell som utan att skämmas förde vidare den fina traditionen från Granada av hotellrum vilka utöver de två sängarna knappt hade plats för två ryggsäckar. Rummen kyls vanligen inte alls utan istället är de utrustade men en eller i bästa fall två fläktar vilka vispar runt den cirka 40-gradiga luften från en sida av rummet till en annan. Det får som följd att man har minst åtta timmar per dag under vilken tid man inte gärna kan vara inne på hotellrummet eftersom solen som gassar på dess plåttak gör rummen till små ugnar betydligt varmare än uteluften. Dessvärre kan man inte vara ute i solen mer än några timmar utan bränna sönder sig och således kvarstår alternativet att sitta på Caféer eller att hänga i någon av hotellens för ändamålet upphängda hängmattor. I fallet “Hostal Happy House” i San Juan var denna yta varje dag fullständigt belägrad av en Costaricansk barnfamilj vilka skamlöst spred ut sina leksaker över hela området och inte hade några som helst problem med att skrika samma fraser på spanska dagarna i enda. Efter två veckor hade vi egentligen bara två alternativ kvar, antingen skulle utan omsvep checka in oss själva på en psykmottagning för omedelbar lobotomering eller så fick vi helt enkelt byta stad (byta hotell var inget alternativ om man inte vill betala tre gånger så mycket). Vi valde det sistnämnda och lämnade San Juan Del Sur.

DSC06114

DSC06112

Tittar man noga kan man skymta vulkan nummer två längst ned till höger.
Tittar man noga kan man skymta vulkan nummer två längst ned till höger.

DSC06144

Efter sex timmars kombinerad buss- och båtresa via Rivas med stopp för övernattning i San Jorge var vi till slut framme vid den stuga på landsbygden som vi bokat online. Stugan i sig var ett stort uppköp från Granada och San Juan men den visade sig ligga minst en kilometer rakt ut på vischan från ön Ometepe till vilken vi precis anlänts största stad Moyogalpa. Stugan var en av tre i någon sorts fruktträdgård som låg bakom ett hus ägt av en tysk kvinna i europeisk pensionsålder. Damen i fråga pratade flytande spanska men nästan ingen engelska vilket gjorde att det bästa alternativet för vår del var att kommunicera på hennes modersmål. Jag hade alltid haft på känn att min ringrostiga högstadietyska skalle komma till nytta någon gång och tänk så rätt jag fick. Utöver att prata tyska spenderade vi dagarna med att titta på solnedgångar, dricka färska smothies, öl och rom och äta god mat. Ometepe är visserligen ett paradis för den som vill vandra i djungeln eller bestiga någon av öns två vulkaner men om man har ett skadat knä och känner sig ungefär lika rörlig som en 80-åring finns det inte särskilt mycket annat att göra. Båtfärden in och ut till ön bjöd på väldigt vackra vyer och naturen var betydligt grönare och friskare än allt vi tidigare sett i Nicaragua. Mark Twain var på besök redan 1866 och han beskrev ön såhär; “Two magnificent pyramids, clad in the softest and richest green, all flecked with  shadow and sunshine, whose summits pierce the billowy clouds”. Jag kan personligen intyga att den beskrivningen är god än i dag.

DSC06152

DSC06190

DSC06158

DSC06254

Nu har vi efter fyra veckor i landet lämnat Nicaragua och efter en natt i grannlandet Costa Ricas huvudstad San José kommit fram till den lilla sömniga byn Cahuita på den karibiska kusten. Här är klimatet mer regelrätt tropiskt och det regnar en skvätt varje dag vilket gör att luftfuktigheten är extremt hög. Mer om detta vid senare tillfälle, stay tuned och ta hand om er! // Fredrik

PS. Vi har inte pluggat spanska ordentligt på tre veckor, men vi skall ta tag i det imorgon…

Nyår i Moyogalpa.
Nyår i Moyogalpa. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att bordet är målat i Djurgårdsfärger.
Inför nyår lämnade vi stugan på landet och flyttade till ett hotell i staden, utöver kortare gångavstånd hade de en ypperlig takterass vilken brukades flitigt under vårt besök.
Inför nyår lämnade vi stugan på landet och flyttade till ett hotell i staden, utöver kortare gångavstånd hade de en ypperlig takterass vilken brukades flitigt under vårt besök.
DSC06210
Solnedgångarna på Ometepe var de bästa sedan West Texas.

DSC06215

Gott nytt år!
Gott nytt år!

Sol som får tidens hjul att stå stilla

Kontrasterna mellan sista veckorna i ett bitvis kylslaget Kalifornien och första dagarna i Nicaragua kunde nog inte ha varit större. Rent spontant kan jag tänka mig att om man tar en tysk technofantast som klockan sex på morgonen rycks från den råa klubbmiljön i Berlin han befinner sig i och kastar in den samma in i ett genrep av melodifestivalen i Östersund möjligtvis upplever samma känsla av att vara vilsen och förlorad i ett parallellt universum. Efter bara någon timme i Managuas 35-gradiga värme insåg vi att vårt icke existerande försök att börja lära oss spanska via ljudböcker längs vägarna i USA skulle straffa sig omgående.

Via Taxi tog vi oss till vårt hostell och där hängde vi vid poolen, lagade lite mat och lärde känna lite andra resenärer. Vi fick lite nyttig information om Nicaragua och vilka platser som var värda att besöka. Så smått började vi anpassa oss och efter några dagar i Nicaraguas huvudstad var det dags att bege oss till busstationen för att där ta oss med buss till Granada. Granada är en mindre stad som ligger vid Nicaraguasjön. En stad med ett stort kolonialt arv där trånga gator, marknader och folket utgör stadens själ.

DSC05813

DSC05894

DSC05915

DSC05810

Granada skulle bli det efterlängtade stoppet efter våra hektiska månader i USA. Jag och Fredrik skulle äntligen få slå oss ner i en vecka på samma plats och göra ingenting. Vi hade dock inte räknat in värmen i vår ekvation och de 35 graderna i kombination med Granadas trånga gator gjorde att vi blev aningen paralyserade till en början. Mitt på dagen när solen och värmen var som starkast stod tiden nästan stilla och både lokalbefolkning och backpackers hasade sig fram på gatorna i väntan på kvällens svalka. Mycket tid spenderades därför liggandes i hängmattor där vi  lyssnade på ljudböcker och lärde oss spanska. Istället för att gå en snabbkurs på en skola satsade vi vår tid på Michel Thomas och hans hyllade spanskakurser som vi  i form av mp3or fått från en vänlig kanadensare i Managua.

DSC05806

DSC05807

DSC05932

DSC05931

DSC05876

DSC05889

DSC05908

DSC05911

DSC05916

Efter tre-fyra dagar av plugg bestämde vi oss för att gå upp tidigt en morgon och bege oss till en vulkan som låg i närheten av Granada. Vi hoppade på bussen och begav oss till ingången till vulkanen i hopp om att där hitta en taxi som kunde köra oss upp till toppen. Väl framme fanns dock inte några taxibilar i sikte men med lite tur lyckades vi ta oss upp till vulkanen tack vare en vänlig parkvakt som lät oss åka med på flaket på hans bil. En bedrift som vi också lyckades med på vägen ner. Två bevis på den vänlighet som råder i Nicaragua och som vi fått ta del av under våra första veckor i landet. En vänlighet som gått stick i stäv med flera resenärers berättelser om rån och kidnappningar.

Vulkanen var ett väl värt besök även om det krävs att man besöker vulkanen när det är mörkt för att få chansen att se lava. Efter ett kort besök och en liftning ner till utgången tog vi oss tillbaka till Granada i en lokalbuss som ingick i kategorin “sardinburk på hjul”. I Nicaragua verkar det dock inte vara några konstigheter med lite trängsel och jag spenderade 20 minuter av bussresan med att ofrivilligt vila mitt ansikte i en medelålders kvinnas byst samtidigt som min bakdel hängde ut genom vad som borde ur säkerhetssynpunkt varit en stängd dörr men som av ett resultat på antalet människor i bussen var på vid gavel.

DSC05845

DSC05854

DSC05863

DSC05871

Sista dagarna spenderade vi med att utforska Granada lite mer och vi började också planera inför vårt nästa stopp på resan som skulle bli San Juan Del Sur. En surfarstad som med sitt strand- och nattliv skulle erbjuda nya upplevelser i ett land som vi allt mer börjat tycka om.

/Jonathan