The good the bad and the ugly

San Juan Del Sur, Nicaragua

Det är juldagen och vi sitter i Latinamerika och ser tillbaka på de nästan tre månader vi spenderade i USA, det har nu blivit hög tid att avsluta denna första etapp av vår resa även i detta medium. Under vår roadtrip hann vi besöka över 20 stater, köra 21000 km, utforska flertalet nationalparker, se storstäderna, beundras av alla småhålor, avundas husbilskulturen, lyssna på Atlantic City med The Band femtioelva gånger och avsmaka otaliga mikrobryggeriers kreationer som många gånger var öl i världsklass. Så med lite mat i magen och några öl på bordet nere i San Juan Del Sur sammanfattar vi USA och ge er våra favoriter, dags för topplistor! Först kommer dock en karta som visar den rutt som vi tog, punkterna som är utsatta är platser där vi spenderade minst en natt.

 

ruttusafinal

Top fem stater:

  1. Texas
  2. Kalifornien
  3. Oregon
  4. Utah
  5. Colorado

Top fem platser:

  1. Slab City
  2. Moab
  3. Canyonlands
  4. Eugene
  5. Bodie

Top fem öl:

  1. Kentucky Bourbon Barrel Ale – Red Door Saloon – Nashville
  2. CoCoNut Porter – Jimmy’s On The Pier – Galveston
  3. Blackstone Coffee Stout – Red Door Saloon – Nashville
  4. Första Budweisern – Hotellbar – Minneapolis
  5. Ninkasi Noir – Bakluckan – Eugene

Top fem storstäder:

  1. San Francisco
  2. Austin
  3. New Orleans
  4. Albuquerque
  5. Minneapolis

Top fem musik längs vägarna:

Det som var mindre bra:

  1. Las Vegas
  2. Den uppblåsta dollarkursen
  3. Motell-priserna
  4. De något begränsade portionerna på landets restauranger
  5. Trafiken i Denver

Slutligen kommer lite bilder från våra sista veckor i Kalifornien.

DSC05264

DSC05267

DSC05272

DSC05319

DSC05554

DSC05597

DSC05708

DSC05696

DSC05739

DSC05742

DSC05773

DSC05778

DSC05761

DSC05769

A good old Rodeo never hurt anyone (?)

San Juan Del Sur, Nicaragua 22:18

Det är lördag kväll och arenan i Redmond håller så sakta på att fyllas upp med förväntansfulla kvinnor, män och barn som alla är helt på det klara med klädkoden och bär jeans, rutig skjorta och hatt.  Speakern har precis presenterat kvällens stora sponsor Chevrolet och om man sköter sina kort rätt kan man vinna en splitter ny pick up av den tämligen vanliga modellen “Silverado”. Efter att det obligatoriska inslaget av kommersialisering avklarats ber nyss nämnda speaker publiken och de tävlande att ställa sig upp och vara tysta, strax därefter börjar han leda arenan i bön för både det ena och det andra. Han hinner på endast några få minuter klara av både vikten av att uppskatta familjen, gud, krigsveteraner och presidenten. Vid dagen för tävlingen är det mindre än 24 timmar efter den senaste terrorattacken i Paris och jag väntar spänt på huruvida ledningen kommer att nämna något om detta eller ej men precis som väntat håller man sig borta från allt som inte direkt rör Amerikas förenta stater, inte ett ord således. Efter att bönen är avklarad springer två cowboys ut på planen och tänder eld på en vätska som hällts ut över gruset, de flammande bokstäverna bildar U S A. Det enda som fattas i det här ögonblicket är Bruce Springsteen, istället spelar de valfri rock vilket kanske är lika bra det, det kan ju lätt bli för många charmiga klichéer på en gång. När lågorna har brunnit ut kommer en grupp barn ut på planen bärandes på nationens och staten Oregons respektive flaggor, det är dags för “The Star Spangled Banner”, nationalsången. De som redan hade hunnit sätta sig igen efter bönen tvingas slita sig från popcornen än en gång för nu krävs det full koncentration av alla medborgare. Alla står upp med allvarliga ansikten, många håller hatten för bröstet eller handen på hjärtat, folk sjunger för allt de har, arenans cirka 5000 åskådare klämmer i ända från tårna på den sista raden O’er the land of the free and the home of the brave!  Den sista formaliteten är avklarad och folk sätter sig ned igen, det är dags för kvällens huvudattraktion, Rodeo.

DSC04629

DSC04632

Jag hade velat gå på Rodeo under hela resan men inte lyckats pricka in något event än, främst på grund av att säsongen var på väg att ta slut men också på grund av andra omständigheter. Allt var klappat och klart för Rodeofinal i Gonzales Texas men på grund av att kraftigt regn och så kallade “kraftiga vindar” på cirka 8-10 m/s ställdes den finalen in. Det såg länge ut som att det inte skulle bli någon Rodeo vilket grämde mig eftersom det stod högt upp på min lista, det är i mitt tycke är bland det mest Amerikanska man kan uppleva. För den som inte har så bra koll på vad Rodeo går ut på handlar det om att Cowboys tävlar om vem som är skickligast på att vara just en Cowboy. Det kan till exempel handla om att samla in boskap med hjälp av lasso eller att tämja vilda hästar vilka naturligtvis gör allt för att kasta av sin ryttare. Just ikväll var det inte vanlig konventionell Rodeo utan Bull riding vilket innebär att man rider på tjurar istället för hästar, denna typ är också den farligaste formen av sporten eftersom tjurarna har så mycket mer muskelmassa än vad en häst har. En ride anses fullbordad efter åtta sekunder och domarna delar ut poäng från 0-100. Hälften av poängen avser ryttaren och hälften tjuren, det innebär att det spelar ingen roll hur duktig en bull rider är, om inte tjuren försöker kasta av honom tillräckligt intensivt så blir det inga höga poäng.

DSC04654

Redan vid första riden blir det våldsamt, ryttaren flyger av efter tre sekunder och tjuren vänder sig omedelbart och stöter in hornen i magen på den golvade kofösaren. Två assistenter eller Rodeo Clowns skyndar till platsen och lockar bort tjuren och förhindrar på så sätt att den samma allvarligt skadar den golvade kombatanten. Ryttare efter ryttare avlöser med några minuters mellanrum varandra och förvånansvärt få klarar att hålla sig kvar de åtta sekunderna, sammanlagt är det inte fler än fem av totalt 32 ryttare som till publikens stora jubel frivilligt hoppar av efter en fullbordad ritt. Temat för aftonen är “Battle of the States” och det går ut på att fyra ryttare från totalt åtta stater på västkusten gör upp om vilken stat som har det bästa laget. Oregons grannstat Washington går tidigt upp i ledningen men med den näst sista ritten för kvällen glider Oregon förbi rivalen och tar till publikens jubel hem hela tillställningen.

DSC04660

DSC04662

DSC04668

Allt eftersom kvällen fortgick gick det upp för mig att de flesta åskådarna egentligen inte var särskilt intresserade av sporten rodeo, även om man skrek högt när någon presterade bra eller såg ut att skada sig lite lagom. Snarare verkade man vara mer intresserade av den sociala aspekten av arrangemanget, man promenerade runt och pratade med gamla och nya bekantskaper och hade allmänt trevligt i en cowboy-miljö. Efter att ha pratat med många amerikaner om fenomenet Rodeo tror jag snarare att det handlar om viljan att visa för sig själv och andra att man har en gemensam identitet och en koppling till en romantiska självbilden av amerikanen som en risktagande äventyrare som inget hellre vill än att från hästryggen upptäcka nya marker väster ut. Rodeo är således så mycket mer än bara en sport, det är ett centralt utryck för en hel livsstil vilken lever och frodas på landsbygden i USA.

PS. Jag vill mot alla regler passa på och be om visst överseende med texternas kvalitet då vi för tillfället är förpassade till att skriva de samma liggandes i hängmattor, ofta lidande av svår överhettning och lätt vätskebrist och det är min bestämda mening att detta påverkar resultatet en hel del. Jag kanske skall passa på att nämna att för tillfället kryddas tillvaron ytterligare av en Argentinsk familj som bor i rummet bredvid vårt och deras lillgrabb som de senaste två dagarna sprungit runt och sagt något i stil med Soy un nino (jag är en pojke/barn) minst en gång i minuten, tur att man har med sig sina hörlurar om man säger så.

Ha det bra så länge, adios! // Fredrik

DSC04720

DSC04737

DSC04760

The air was soft, the stars so fine, the promise of every cobbled alley so great, that I thought I was in a dream.

Med fantastiska naturupplevelser och många fina minnen i bagaget lämnade vi Washington och Oregon för att resa vidare till San Francisco. Från gränsstaden Gold Beach i Oregon väntade en av road trippens längsta sträckor men vad gjorde det när vi äntligen skulle få chansen att köra på den klassiska och omhuldade Highway 1. En mytomspunnen väg som slingrar sig runt Kaliforniens kust och där sevärdheterna ligger som smatterband från Oregon i norr till Los Angeles i söder. Via Couchsurfing.com hade vi sedan tidigare kontaktat Marc som skulle vara snäll nog att erbjuda två sovplatser i sitt hem en liten bit utanför Frisco. På vägen ner till Marc stannade vi för att spana in the redwoods. En scenisk färd där Oregons maffiga granskogar sakta övergick i Redwood National Parks än mer pampiga natur i form av kolossala träd ensembler.

DSC04975

DSC05004

Efter 9 timmar i bil kom vi äntligen fram till Marcs bostadsområde och till skillnad från tidigare upplevelser via couchsurfing skulle detta hembesök bli något annorlunda. Marc bodde nämligen i ett gated community och när vi rullade fram till Marcs uppfart efter att ha passerat vakterna som styr över vilka som kommer in i området började vi misstänka att vår värd kanske var en förmögen herre. Tvära kast i couchsurfing universum om man ser tillbaka på våra tidigare upplevelser med nätter spenderade i trailers en bit utanför Rapid City för nästan tre månader sedan eller surfningen hos ett afro-amerikanskt gay par i Seattle.  Våra upplevelser visar alla på hur fantastisk couchsurfingrörelsen är. Den öppnar upp möjligheter för människor att mötas i en värld som domineras av att vi stänger våra dörrar istället för att öppna upp våra hem och då göra sig tillgänglig för världens alla människor.

Marcs hus var enormt och inredningen bestod bland annat av en Arnold Schwarzenegger docka i skala 1:1. I huset bodde också en australiensisk couchsurfare som bott hos Marc några dagar och som planerade att stanna en längre tid. Vi  drack lite drinkar tillsammans och pratade lite och det visade sig att Marc var säkerhetschef på Nvidia. På slutet av kvällen erbjöd Marc oss att dagen därpå använda hans hemmasnickrade guide för San Fran och som enligt honom skulle ta oss till San Francisco bästa sevärdheter. En rundtur runt stan som skulle krocka något med våra planer om att ta del av Jack Kerouacs och hippiesarnas San Fransisco. Marcs guidade tur var mer något som Herr Skalman i Bamse skulle kunna ta för ett dagsschema där varje minut och steg var förutbestämt. Vi tackade dock artigt för instruktionerna och imponerades av hans arbete med att skapa en möjlighet för besökare att på ett effektivt sätt omfamna San Fransisco.

DSC05124

DSC05128

DSC05135

Dagen efter väntade äntligen The Golden City och med vår nyfunna vän från Australien i baksätet begav vi oss av för att först och främst ta oss ut till Golden Gate Bridge. Ett något väntat första stopp men så måste det få vara ibland. Efter bron begav vi oss ut på jakt efter gratis parkering och efter lite letande och en spårvagnsresa senare befann vi oss nere vid hamnen och San Francisco hjärta. Vi vandrade runt nere i hamnen och spenderade flera timmar i de turistiga men underbara miljöerna som är Fisherman’s Wharf.

DSC05026

DSC05044

DSC05046

DSC05048

DSC05052

DSC05064

Efter tre timmar på Marcs utstuderade rutt genom staden tyckte vi att vi gjort tillräckligt på listan. I stället styrde vi skutan mot de olika kvarter och gator som vi senare skulle förälska oss i. Vi skar genom staden via det italienska distriktet och till slut hittade vi fram till City Lights Books, Vesuvio Cafe och Jack Kerouac Alley som alla är historiska platser i Beat Generation universum. Vi köpte lite böcker och steg sedan in på baren Vesuvio som på 50-talet och framåt varit stammisstället för bland annat Allen Ginsberg, Neal Cassady, Jack Kerouac, Bob Dylan och Francis Ford Coppola och vi förstod direkt varför denna kulturelit omfamnat Vesuvio med öppna armar. Vesuvio Cafe är den mest atmosfäriska och perfekta barmiljö som jag och min reskamrat antagligen någonsin fått äran att besöka. Ett tidsdokument utan dess like och ett ställe där kärleken och dekadensen sitter i väggarna. Vi avslutade dagen med att vandra igenom China Town för att tillsist slå oss ner på en indisk restaurang och därmed sy ihop den kulturella påsen som kanske är San Francisco storhet. Vi tog oss tillbaka till Marcs hus och efter en redogörelse över vad vi hade gjort under dagen kröp vi ihop i soffgruppen och drömde oss tillbaka till Vesuvio och med en övertygelse om att vi var tvungna att åka tillbaka morgonen därpå.

DSC05073

DSC05084

DSC05097

DSC05105

DSC05109

DSC05118

Dagen efter sa vi adjö till Marc och skjutsade sedan in australiern till centrum för att själva ta oss till Vesuvio för en tidig öl och ett besök på beat genration museet som låg alldeles i närheten. Vi köpte på oss lite poesi och böcker för att sedan bege oss till Haight-Ashbury ett område i staden som var födelseplatsen för Summer Of Love och ett område som kan ses som hippierörelsens vagga. San Fransisco har i det stora hela alltid varit en symbol  och ett mecka för motståndskulturer i USA och på 1950-/1960-talet slog sig många alternativa människor ner i Haight-Ashbury distriktet. Olika medier i USA skildrade det alternativa livet i området och resultatet  av det blev att unga människor från hela landet började röra sig mot San Francisco och Haight-Ashbury eller hashbury som det också har kallats. Det blev snabbt en plats för alternativa kulturer där musik, konst och droger kunde blomstra och där den psykedeliska rocken utvecklades och där de lokala förmågorna Grateful Dead och Jefferson Airplane senare blev världsartister. 1966 öppnade en butik där man kunde köpa både marijuana och LSD och detta gjorde att många människor kunde få tag på droger. Drogerna tog därför över och området gick ner sig men nuförtiden är området en hipp del av staden. Nattklubbar, skivbolag och restauranger slåss om lokalytorna. Trots det så finns det fortfarande en hel del hippies kvar som hänger på gatorna eller i de kringliggande parkerna och där kanske de sitter och drömmer om ett nytt Summer Of Love eller så är det så enkelt att de bara tar det lugnt och funderar över hur dem skall betala langaren för gårdagens tripp.

DSC05193

DSC05171

DSC05172

DSC05174

DSC05192

DSC05201

Vi avslutade vårt fantastiska besök i San Francisco med att äta burgare på ett lokalt hak och vi var nog där och då enade om att San Fransisco var och är en av resans absoluta höjdpunkter och att vi utan problem skulle kunna spendera 7 eller 10 dagar till i staden. Men Yosemite väntade och med väderleksrapporter som varnade för snö hade vi ingen tid att förlora.

Peace out!

//Jonathan

DSC05159

DSC05190

 

Slab city – the last free place on earth

El Centro, Kalifornien 22:05

Mitt ute i den soldränkta Kaliforniska öknen ligger en helt unik plats som under vinterhalvåret är hem åt tusentals människor från olika delar av Nordamerika. Invånarna bor i husvagnar, husbilar, tält och diverse hemmasnickrade kreationer mer eller mindre avsedda för att människor skall kunna leva i dem. Under sommaren när kvicksilvret smyger sig upp mot 50 grader flyttar de flesta invånarna norrut och då sjunker populationen till endast hundratalet personer. Livet i det lilla samhället kan enligt utsago vara hårt många gånger på grund att faciliteter som avlopp, elektricitet och rinnande vatten inte finns att tillgå. Namnet på denna mytomspunna plats mitt i öknen är Slab City. 

Ursprungligen låg det en gammal militärbas på platsen men på 50-talet avvecklades den samma och alla byggnader revs, det enda som blev kvar var en en del av betongplattorna, på engelska kallas dessa “slabs”. Ganska snart flyttade en del av kontinentens mer ljusskygga element in och snart hade den gamla basen förvandlats till en liberal zon för nomader och pensionärer som sökte en plats att slå sig ned på för att leva billigt utanför det normala samhället. Slab City är idag en plats där man får göra i stort sätt som man vill så länge man inte bryter mot några federala lagar, känslan av gemenskap invånarna emellan är mycket stark och om man beter sig illa på något sätt är det troligare att man blir tillrättavisad av sin granne än av ordningsmakten. När vi under ett av våra besök bad en lokal resident i konstkollektivet East Jesus beskriva staden valde han efter några sekunders funderande de bevingade orden frihet och anarki.

DSC05426

DSC05429

DSC05448

Vi fortsatte att prata med denna lokala förmåga vid namn Erik och gjorde en mindre intervju till vår dokumentärfilm. Ganska snart kom vi in på det som så många Amerikaner pratar om just nu, nämligen det successiva utplånandet av den förut så stora amerikanska medelklassen. Ända sedan 1970-talet har denna grupps köpkraft minskat och sedan kraschen 2008 befinner den samma sig i närmast fritt fall. USA har gått från ett av världens mest välmående länder till ett land där så mycket som en femtedel av befolkningen klassas som fattig. Många pratar om presidentvalet 2016 som en maktkamp mellan folket och den rika procenten av befolkningen och deras multinationella företags förmåga att genom lobbyism köpa sig makt över kongressen. Erik fortsätter i likhet med hans personifierade framtidshopp, presidentkandidaten Bernie Sanders att prata om hur inflationen ätit upp människors marginaler och deras gemensamma förhoppnings är att 2016 skall bli starten på en nationell revolution förankrad i gräsrötterna där målet är att stöpa om samhället i grunden.

DSC05380

DSC05392

DSC05370

På andra sidan av Slab City ligger stadens tveklöst mest kända monument vilket går under namnet Salvation Mountain. Det är ett religiöst monument byggt av stora mängder lera, trä, halm och målarfärg och budskapet är inspirerat av kristendomen och bibeln. Sedan skaparen Leonard Knight avled förra året är bergets framtid osäker eftersom det kräver stora mängder underhåll, tills vidare sköts detta av en liten förening vilken startade upp för några år sedan med syftet att bevara monumentet åt framtida generationer. Under dagtid har de en person stationerad vid berget som delar ut information om Salvation Mountain och tar emot frivilliga gåvor som färg och pengar, just den dagen då vi besökte platsen var det en tjej vid namn Evy som hade fått äran att välkomna alla besökare. Hon och hennes man vilka båda ursprungligen är från Michigan är urtypen för människor som väljer att flytta till Slab City över vintern för att sedan dra upp i norr igen, som flyttfåglar eller “Snowbirds” förflyttar de sig med det klimat som de behagar leva i. Hon jobbar tolvtimmarspass med fyra dollar i timmen under vilka hon både tar hand om alla besökare och försöker få gjort lite välbehövligt underhåll av berget. Bara under tiden som vi står där och pratar med henne och en annan typisk invånare vid namn Ralph kommer det en familj och lämnar av ett gäng med färgdunkar som de vill skänka för bergets bevarande.

DSC05417

DSC05425

DSC05418

DSC05422

Innan Evy tacksamt tar emot dunkarna försäkrar hon sig om att det inte är någon blyfärg utan vattenlöslig färg eftersom Leonard var noggrann med att man inte får vräka ut hundratals liter miljöfarlig färg i naturen hur som helst. Ralph är även han representativ på det sätt att han i likhet med många andra äldre invånare är en vietnamveteran. Både Evy och Ralph tycker om att berätta sina respektive livshistorier och innan vi vet ordet av har närmare två timmar passerat. Ralph berättar om hur han efter kriget kom hem till USA och led svårt av PTSD (posttraumatisk stressyndrom) så till den grad att han flyttade ut i ett tält i öknen och bodde där i två år innan han upplevde att hans mentala ohälsa hade läkt sig själv tillräckligt för att han skulle orka entra samhället igen. Efter att under många år ha haft en karriär som smugglare i södra USA har han nu helt gått i pension och lever ett stillsamt liv på veteran-pension, “cheap under the sun” är ledordet. Under tiden som vi står och pratar rullar det in en gammal ombyggd skolbuss på området och jag och Jonathan tror knappt våra ögon. Det är en tvättäkta hippiebuss som man knappt trodde existerade längre och ut väller ett tiotal ungdomar för att sträcka lite på benen och kanske kika på Leonards skapelse. Evy förklarar att de reser runt i landet mellan olika katastrofområden och ger bort mat till behövande, när ingen katastrof äger rum svänger de förbi diverse platser som likt Slab City har en stor fattig befolkning vilka kan vara i behov av ett lagat mål mat eller två. Nobelt värre säger vi och nyper oss i armen.

De närmaste dagarna skall vi fortsätta utforska området runt Salton Sea och sedan bär det av norröver till Los Angeles där vi skall lämna in hyrbilen. På lördag lämnar vi USA för den här gången och styr kosan mot Nicaragua och Costa Rica. Eftersom jag i och med det här inlägget har hoppat lite i berättandet ber jag att få återkomma gällande våra förehavanden i Oregon och Washington tidigare den här månaden.

Stay tuned och ta hand om er så länge! // Fredrik

DSC05444

DSC05430

DSC05431

DSC05441