The last stand of the Incas

Det finns en plats som utgör ett måste för alla turister som besöker Peru, en plats som är det allra heligaste av de heliga i den delen av Sydamerika. Resan dit börjar med flyg från Lima till Cusco, Cusco till Ollantaytambo med minibuss, Ollantaytambo till Aguas Calientes med tåg och slutligen buss från Aguas Calientes upp till själva slutmålet med resan, inkastaden Machu Picchu. Resan kan vid första anblick verka lite avskräckande men i själva verket är den relativt lätt avklarad, standarden på transportmedlen i Peru är betydligt högre än i exempelvis Centralamerika vilket gör upplevelsen mer lik det vi är vana vid i västvärlden. Tåget från Ollanta till Aguas Calientes håller mycket hög klass även om den smalspåriga rälsen är i behov av en översyn, stundtals gungar tåget så mycket att man riskerar att ramla ur sätet. Resan längs med Willkamayu-floden är enastående vacker och under de knappa två timmarna som färden tar skiftar klimatet från normalt höglandsklimat till ett tropiskt dito där vilda orkidéer växer i träden och fukten bokstavligt talat dryper från trädkronorna. Längst upp i bergen där järnvägen tar slut ligger den lilla isolerade byn Aguas Calientes vilken utgör centrumet för turismen till Machu Picchu. Byn ligger inklämd mellan fyra bergssidor och omgivningen är minst sagt magnifik, för oss nordbor är det lätt att dra paralleller till de norska fjordarna.

DSC06690

DSC06734

DSC06708

DSC06733

DSC06720

DSC06736

DSC06839

Efter att ha tillbringat en natt i Aguas Calientes vaknade vi upp vid fem-rycket bara för att upptäcka att våra Sydamerikanska superförkylningar nu hade brutit ut rejält. Jonathan hade hög feber och jag hade en näsa som närmast kan liknas vid en vattenkran. Nu är ju inte detta något som lite överbliven isländsk nässpray och paracetamol kan råda bot på och således satt vi på bussen upp strax efter klockan sex på morgonen. Detta eftersom det förhåller sig så att varenda guidebok propagerar för att man skall ge sig upp så tidigt som möjligt för att såldes få maximalt med tid för sig själv uppe på Machu Picchu, det finns inget som förstör en mystisk och närmast trolsk stämning så mycket som horder av gapande japaner och allmänt brötiga sydamerikaner. När vi pustande och stånkande klättrat oss upp till grindvaktens gamla stuga vilken erbjuder de bästa vyerna över området möttes vi av en smått fantastisk syn, tack vare den tidiga timman hade solen inte trängt undan dimman och hela Machu Picchu och de omkringliggande bergen låg inbäddat i mystik.

DSC06753

DSC06758

DSC06767

DSC06775

DSC06769

DSC06781

UNESCO har vid flera tillfällen utryckt sin oro över den påverkan som besökarna har på Machu Picchu, därför har den Peruanska staten numera satt en maxgräns på 2500 besökare per dag. Vid tiden för vårt besök var det dock regnperiod och därmed lågsäsong vilket medför att den fasta kvoten normalt sett inte tar slut någon av veckans dagar. Detta gör naturligtvis att man som morgonpigg besökare kan ta det ännu lite lugnare än vad man hade kunnat göra om det var högsäsong. Trots detta börjar de stora turistgrupperna välla in runt niotiden och med dem försvinner också mycket av platsens magi. Det är trots allt stor skillnad på att sitta på en daggvåt mur och blicka ut över ett Machu Picchu där man på sin höjd ser fem personer och att sitta på en torr och soldränkt mur och blicka ut över många hundra turister som klättrar runt nere i ruinerna.

DSC06779

DSC06787

DSC06817

DSC06830

DSC06827

Mitt emellan den gamla inkahuvudstaden Cusco och Aguas Calientes ligger den välbevarade inkastaden Ollantaytambo. Det är den enda inkastaden i Peru som fortfarande är bebodd och här kan man beskåda välbevarad statsplanering från Inkatiden, smala gränder och öppna vattenfåror präglar än idag den gamla delen av “Ollanta” som staden av förståeliga skäl ofta förkortas. Det var hit som Manco Inca tog sin tillflykt efter att hans folk förlorat Cusco till Spanjorerna vid slaget om borgen Sacsaywamán eller “Sexy woman” som vår guide fnissande informar oss om att det uttalas. I Ollanta besegrade Manco Inca de spanska inkräktarna efter ett stort slag bara för att på nytt tvingas ta till flykten efter ett andra spanskt anfall, orten som därefter fick stå värd för de högsta och de viktigaste av Inkafolkets samhällsklasser blev Vilcabamba långt in i djungeln, det som idag kallas “lost city of the incas”. Det var denna stad som den amerikanska utforskaren Hiram Bingham letade efter när han blev guidad till Machu Picchu och därför felaktigt misstog den för just Vilcabamba, det fria Inkafolkets sista utpost som föll till Spanjorerna 1572. I och med detta var inkariket till enda trots att riket formellt sett erövrats av Spanien redan 1532. Vilcabamba bränndes och förstördes efter erövringen men som tur är finns det mängder av andra ruiner kvarlämnade för eftervärlden så att vi kan beskåda den otroliga byggnadskonst som Inkafolket besatt. Det tackar vi för och låter våra imaginära hattar vila på bröstet.

Nu har vi lämnat Sacred Valley bakom oss via ett stopp vid Titicacasjön och staden Puno har vi tagit oss till Bolivia och La Paz. Här på nästan 3700 meters höjd är det årlig karneval och vistelsen i Bolivia kunde inte ha börjat bättre. Förhoppningsvis kan vi återkomma med lite bilder inom kort men jag vågar inte lova något, internet i Bolivia sägs vara sämst i Sydamerika trots att staten tydligen hävdar det direkt motsatta.

Ta hand om er så länge! // Fredrik

DSC07100

DSC06875

DSC06880

DSC06885

DSC06894

DSC06857

 

 

DSC07190

DSC07154

DSC07150

DSC07202

Magi i Inkafolkets heliga dal

Med staden Cusco som basläger gav vi oss under några dagar ut för att utforska Urubambadalen och ta del av Inkarikets historia och på köpet beskåda fantastisk natur samt få en liten inblick i de peruanska böndernas vardag. Urubambadalen var och är nämligen en perfekt plats för att odla både majs, potatis och andra grödor. Dalen har ett tillflöde av otaliga vattendrag som rinner ner i små dalar. Dalen innehåller mängder av arkeologiska minnesmärken och det var främst dessa som vi gav oss ut för att kolla på. Den stora mängden minnesmärken beror på att dalen var väldigt omtyckt av inkaindianerna detta tack vare det speciella klimatet och de bördiga jordarna i området. Vår första rundtur skulle ta oss till Moray och Salinas. Likt flera av de lämningar som finns från Inkarikets tid finns det en stor osäkerhet kring Morays användningsområde under Inkariket.  Moray är en unik fornlämning som består av gigantiska cirkelformade terasser som skapar möjligheten för klimatiska avvikelser. Den största terassen är 30 meter djup och höjdskillnaden mellan de olika terasserna skapar en miljö där det kan skilja upp mot 15 grader mellan toppen och botten. Denna skillnad i temperatur och fuktighet har bidragit till att arkeologer och forskare tror att platsen kan ha använts för att undersöka olika klimat och dess påverkan på odlingar av majs och andra grödor.

DSC06957

DSC06963

DSC06967

DSC06998

Efter Moray begav vi oss för att spana in saltdammarna i Maras som är en liten stad i närheten av Moray. Saltdammarna har använts under väldigt lång tid, redan innan Inkariket. Naturligt saltvatten har utvunnits från lokala strömmar som samlats i större källor och invånarna i Maras har sedan lett det salta vattnet via små kanaler som successivt runnit ner till de hundratals antika dammar där saltet sedan kunde utvinnas. Dammarna som i hundratalet bildar en fantastisk vy. Dammarna är ungefär 4 meter långa och 30 centimeter djupa och den begränsade storleken gör att saltdammarna bildar ett lapptäcke av olika färger och former. Ett kaosartat pussel i vita, röda och bruna nyanser. Det krävs stor noggrannhet med att övervaka och underhålla dammarna så det finns ett stort ansvar på arbetarna som varje dag ser till att dammarna fungerar som dem ska. Enligt tradition har det varit fritt fram för vem som helst att skörda salt på platsen men man måste vara medlem i samhället och när man väl är det är det fritt fram att välja en damm. Har du en stor familj får du en stor damm och vice versa. Så intresserade familjer kan efter tillstånd från ansvariga inom samhället och uppvisande av kunskaper inom området börja skörda salt. Saltet används till olika saker och de finaste salterna används i matlagning medan stora mängder salt ges till djur. En liten mängd salt säljs till turister som besöker platsen. Det var en mäktig känsla att besöka Salinas och ta del av en plats som inte bara är vacker att titta på utan som också gör mycket nytta och som är en del av Maras-befolkningens traditioner. En tradition som har funnits under många hundra år. Vi återvände till Cusco efter en dag med många intryck och där både Moray och Salinas bjöd på visuell magi.

DSC07009

DSC07018

Dagen efter var det dags att återigen bege sig till Urubambadalen eller Inkafolkets heliga dal som den också kallas. Pisac skulle bli första stoppet på dagen och vi började med att utforska Inka ruinerna en bit utanför staden för att sedan bege oss ner till marknaden som varje söndag äger rum i staden. Ruinrester från inkaindianerna användes för att bygga det moderna Pisac och många viktiga arkeologiska platser finns i området. Inka ruinerna vid Pisac låg på en topp och högst upp på toppen kunde man blicka ut över dalen. Ruinerna består av fyra olika delar och det var mäktigt att gradvis kämpa sig upp för stentrapporna för att se den fantastiska utsikten bara bli bättre och bättre. Även vid Pisac-lämningarna fanns stora odlingsterasser och dessa terasser används än idag av befolkningen i området. Terasserna skapade möjlighet till odling av grödor som annars inte trivdes på höghöjd. Pisac tros vara det södra skyddet av den heliga dalen.  Ett skydd som gick åt pipan när Francisco Pizzaro och hans följeslagare intog och förstörde platsen på 1530-talet. Den moderna staden Pisac där den berömda marknaden hålls varje Söndag byggdes på 1570-talet. Stadens marknad består av tanter med hattar och traditionsenliga kläder som sålde tyger, potatis, frukt, grönsaker, smycken och en rad andra saker. En härlig plats där lokalbefolkningen mixas upp med turister och Cusco-bor som varje söndag tar sig till den välkända marknaden.

DSC07089

DSC07091

DSC07118

DSC07111

DSC07134

DSC07139

DSC07149

Efter två härliga dagar med Inkariket, Anderna och otaliga tantaluringar klädda i hatt, klänning och fantastiska flätkonstellationer var det dags att ta sig an den forna inkahuvudstaden Cusco.  Med sina 400.000 invånare, en rik historia och med inka-ruiner bara några stenkast bort skulle staden snabbt bli en favorit för både mig och Fredrik. De trånga gatorna, de nergångna husen, surret på gatorna, maten och den goda ölen som höll hög europeisk standard var alla komponenter som bidrog till Cuscos härlighet. Cusco ligger på 3400 meters höjd och det var något som hela tiden gjorde sig påmint. Bara av att gå upp för trapporna på hostellet eller att klättra upp till sin säng gjorde att man blev andfådd. Kokabladsteet som sägs hjälpa mot höghöjdssjuka blev en dryck som konsumerades i stora mängder under våra två veckor i Cusco-området. Jag kände mig pigg och tung på samma gång och en fnittrig känsla kom och gick, samtidigt som man blev trött och andfådd stup i kvarten Det var därför ett klokt val av oss att utforska Cuscos sluttande gator i slutet av vår vistelse då vi hade anpassat oss en hel del till 3400 meters höjd.

DSC07231

DSC07400

DSC07386

DSC07390

DSC07317

DSC07366

DSC07239

DSC07382

DSC07429

Vi passade också på att besöka flera minnesmärken i direkt anknytning till Cusco och det som imponerade mest var Sacsayhuamán eller “sexywoman” som det heter i folkmun. Sacsayhuamán tros ha varit en militär konstruktion som ämnade att skydda Cusco och inkariket från attackerande stammar. Men det finns också teorier om att platsen haft religösa syften och alltså inte alls varit en plats för militära ändamål. Från befästningen har man en grym utsikt över Cusco och där får man verkligen en bra överblick över staden och hur den sprider ut sig över en stor yta då staden saknar höghus. Efter spanjorernas intåg och övertagande av staden Cusco användes stora delar av stenarna som utgjorde Sacsayhuamán till att bygga hus och kyrkor i staden. Idag finns ungefär 20% av Sacsayhuamán kvar.

DSC07248

DSC07250

DSC07267

Efter några fantastiska veckor i Cusco och Urubambadalen väntar nu Machu Picchu!

//Jonathan

DSC07346

DSC07297

DSC07211

 

Love Lima

Efter ett kort stopp i Miami var det dags att flyga vidare på vår resa. För första gången i våra liv skulle vi sätta ner våra fötter i Sydamerika. Efter långa förseningar landade vi nästan tre timmar efter utsatt tid och tillsammans med vår nyfunna vän Eric som kommer från Alaska begav vi oss mot vårt hostell.

Dagen efter promenerade vi runt i Miraflores som är den turistiga stadsdelen i 9-miljonersstaden Lima. I Miraflores kryllar det av barer, restauranger och nattklubbar. Jag och Eric gick runt i några timmar och vi båda slogs av hur lugnt och skönt det var på gatorna trots storleken på staden och ryktet som finns om stadens osäkerhet för turister. Vi avslutade promenaden med ett besök i den kända parken som är fylld till bredden med katter och på vägen tillbaka till hostellet traskade vi igenom ett par smågator som var fulla av konstgallerior och små caféer något som skulle bli en väldigt vanlig syn i Miraflores.

DSC06512

DSC06514

DSC06516

DSC06537

Senare på kvällen blev vi upplockade av Silvana som var bekant med Erics kompis i USA. Silvana var en väldigt trevlig tjej och hon bjöd med oss på fest en bit utanför Lima. Det är nämligen så att stadens ungdomar flyr storstaden på sommaren och ger sig av söderut cirka 50-70 km för där ligger ett antal mindre strandstäder där surfing är populärt. Vid dessa strandhålor festar och bor man på helgerna för att på söndag eftermiddag återvända till Lima. Vi hade därför blivit lovade en  bra festnatt och det blev en väldigt trevlig kväll och vi kom inte tillbaka till vårt hostell förens 6 morgonen därpå något som var ganska tidigt då nattklubben var fylld till bredden när vi lämnade. Vi lyckades besöka två stora nattklubbar och vi fick ta del av den peruanska festmentaliteten.

DSC06532

Peruanerna jag pratade med beskrev Lima som det stora undantaget i ett annars underutvecklat land. Lima är den stora metropolen och en tjej jag pratade med beskrev det som att det finns en stor bubbla runt staden och att övriga Peru är annorlunda. Lima påminner en hel del om en större europeisk storstad. Staden är också den näst torraste huvudstaden i världen efter Kairo så det är en huvudstad med väldigt bra väder året om och det regnar nästan aldrig i kombination med att sällan blir extremt varmt och ni förstår själv vilket väderparadis Lima är. Detta bidrar till att Lima-borna kan vara ute på stadens gator och det kändes som en väldigt social stad där människor är ute och träffas på gatorna, i parkerna eller på caféerna. Parkerna var alltid fulla och gatorna lika så. Kort och gott en väldigt levande stad. Vi såg även många äldre herrar och damer som var uppklädda och som antagligen var påväg till ett socialt event.  Det vackra vädret bidrar också till att stränderna som omger staden är populära tillhåll för Lima-bor och turister. Stora fina stränder där folk antigen badar eller surfar. Miraflores var också den plats i Peru där surfing startades i början på 1930-talet och det har spridit sig som en löpeld bland peruanerna och landet huserar många fina platser för surfing från norr till söder.

DSC06546

DSC06548

DSC06561

En av dagarna i Lima promenerade jag och Fredrik till Barranco som är en stadsdel som ligger en dryg timmes promenad från Miraflores. Barranco är känt för sina bohemiska och romantiska gator och hus och jämfört med Miraflores är det en stor skillnad i arkitekturen och allt är mindre och höghusen i Miraflores byts i Barranco ut mot mindre hus i kolonial och republikans stil. Växtligheten på gatorna, de blommande parkerna och utsikten mot havet gör Barranco till en speciell plats i Lima. Likt Miraflores så kryllar det av restauranger i området och efter vår promenad slog vi oss ner för att äta en bit mat och Fredrik skulle testa Limas “must do” ceviche.

I Barranco bor och arbetar också mycket av stadens och hela landets kulturellt inspirerade invånare.  Artister, konstnärer och designers trivs i det lugna området där man lätt hittar ett stammis café och slipper stressen som finns i de andra distrikten. Distriktets stränder är också väldigt populära och förr i tiden besöktes stränderna av landets aristokrati men nuförtiden befolkas stränderna i Barranco av surfare från hela världen. Barranco är ett namn som kommer från den ravin som delar av stadsdelen ligger i och som är kantad av bostäder och restauranger.  Barranco har också ett unikt mikroklimat vilket gör att stadsdelen är varmare och torrare en övriga Lima. Något vi märkte av under vårt besök utan att då veta om att mikroklimatet existerade.

DSC06568

DSC06573

DSC06579

DSC06595
DSC06582

DSC06570

Vi avslutade vår tid i Lima med att dricka en drink på hostellets rooftop och där och då var vi rörande överens om att Lima är en fantastisk stad som vi utan problem hade kunnat stanna längre i. Så det var med viss grämelse som vi dagen efter vaknade upp för att bege oss till flygplasten och ta oss till Cusco.

// Jonathan

DSC06607

DSC06601

DSC06614